Telephone line

"Hello. How are you?"
Samtidigt som all punk och tuff rock och reggae och allt var det var så gillade man ELO, detta överproducerade band, Jeff Lynnes lekstuga och drömverkstad. Och Telephone line var den första låten jag hörde med dem, överförd med knastrande radiovågor från Luxemburg och in i mitt pojkrum. Signalerna gick fram. Jag borde ringa det där samtalet, men det var svårt att lyfta luren och lämna ut sig. Att få fel besked kunde innebära min sociala död, det var jag övertygad om. Så jag fortsatte lyssna på radion. Kanske bad jag en bön om att hon skulle ringa mig istället, men så blev det inte. Jag låg på min säng, överkastet var gult och blått och finns än, nu befordrad till utflyktsfilt. Sist jag hade det med var i Klagshamn i juli, den enda gången i år som jag badade i havet.
Och det tog år innan jag lärde mig att ringa nervösa samtal och det kan fortfarande vara jobbigt. Myndigheter, jobb, politik eller media, det är aldrig något problem. Jag tar på min mask och fixar det. Men öra mot öra mot andra människor rent personligt är så mycket svårare. Men det går och de där samtalen som man trodde var liv och död är hur som helst ett minne blott. Under ett antal åt var alkoholen smörjmedel för det mesta, men det tog abrupt slut, som ni vet och bra var det.
Och jag ler när jag tänker på att mina ungar fostrats att våga mer. Yngste sonen var väl sju när han ringde runt och bjöd in klasskamrater på kalas. Jag satt häpen bredvid. Evolution. Och bad som hände med ELO vet jag inte, men Radio Luxemburg stängde 1990. Tiden sprang ifrån mellanvågen. Rummet och huset finns kvar, men det är på alla sätt långt borta.

In the ghetto

Den 1 augusti 1993 flyttade jag in i en liten lägenhet på Gånglåtsvägen 37 i stadsdelen Lindängen här i Malmö. Det var HSB som ägde kvarteret, men det var hyresrätt, för de flesta som bodde där hade dåligt med besparingar och små chanser att få lån i banken. Min lägenhet var en tvåa med kök i mitten och vardagsrum till vänster och sovrum till höger. Ungarna fick sovrummet, jag installerade en våningssäng av trä från Ikea. Själv sov jag i vardagsrummet. Lägenheten var mörk och illa hållen, men det var billigt och beboeligt så länge. I lägenheten bredvid bodde ett knarkarpar som både sålde knark och annat, möjligen hennes kropp också, för att finansiera sina dyra vanor och hade jag otur så gick några av deras kompisar in i min lägenhet istället. En gång fick de med sig min plånbok ut. En annan gång hade de stulit mina fullmäktigehandlingar som posten ställt framför min dörr. De ville att jag skulle köpa tillbaka handlingarna, men jag gick till stadshuset och fick nya istället. Efter det försökte jag komma ihåg att låsa och bad posten att sluta ställa post framför dörren.
   Men trots detta var de flesta som bodde i området var inte knarkare eller tjuvar, lika lite som nu. Som jag sa i torsdags i kommunfullmäktige, så var Lindängenborna till största delen folk som gick upp på morgonen och skötte det de skulle. Folk jobbade, studerade och en del var arbetslösa. Självklart fanns det en överrepresentation av folk som med Carl-Axel Roslunds ord dragit en nitlott i livet, men man ska inte överdriva. De flesta skötte sitt. Även MC-klubben några kvarter bort hade sina affärer för sig. Gud vet vad de gjorde, men mig störde de inte. Och ungarna och jag hade picknickar på kullen med utsikt över fälten där nu Lindängelund växer fram. Ibland åkte vi till Köpenhamn med buss och färja eller gick på fotboll på stadion. Det gick mycket lite nöd på oss.
   Flickvänner och bekantskaper kom och gick i den lilla lägenheten, det var medelklasskvinnor som tyckte förorten var exotisk. Vi satt på den pyttelilla balkongen och rökte marlboros och drack rödvin. Det är i sanning längesen. När det blev allvar med hon som skulle bli mina yngsta barns mamma så flyttade vi till centrum av Malmö och där blir jag kvar. Hur det än är så är jag en sån som passar mitt i stan.
   Och i torsdags kom alltså Lindängen upp på agendan i kommunfullmäktige. Vi köper mark, vi bygger, vi förändrar. Bostadsbristen ska motas, skolorna ska bli bättre, området ska bli tätare och mer blandat. Grönt är det redan. Lindängenborna ska känna att de är sedda och ombrydda, även om det riskerar att slå över i paternalism. Hellre det än ingenting. SD gnällde och ville inte satsa på området. Videobutiken har stängt och det säljs knark, gnällde man, fast alla vet att det egentligen handlar om att rassarna skyr satsningar i invandrartäta områden. Så värst många VHS-er hyrs väl ändå inte ut i dessa dagar. Och knark såldes även förr, ibland så nära som vägg i vägg med barnfamiljer i en sliten tvåa. Jag vet, jag var där.

Den sista morgonen

Jag vaknar klockan sex på ett hotellrum i Stockholm, ett rum med en utsikt över vatten, höstlöv och stillhet. Uppe i frukostmatsalen igår satt ett ungt par med en baby i sjukhusets traditionella plastbalja. De åt och talade lågmält, gripna av sina livs största stund. Förstår ni att inget nånsin blir som förr, tänkte jag, förstår ni att den dagen man sätter kött och blod till världen förändras precis allt. Men ni klarar det. Mitt eget första kött och blod står och väntar på perrongen på Ropsten. Vi ska ha några timmar tillsammans av samtal och hejande bland höstlöven. Det blir en förmiddag av ord och sen går Sara i mål och det är min tur att ställa mig beredd i fållan. Jag behöver det här, behöver upprättelsen, behöver hämnden på livet och makterna. Nu tickar mitt hjärta, nu blir jag inte yr och måste gå av vid Hustegaholm, nu andas jag in tung höstluft och dammet yr där på den gröna ön. Jag bjuder på att behöva gå i en del av backarna, för jag vet att jag kommer i mål. Och på kvällen firar vi med stumma ben och glänsande medaljer. Och somnar tryggt på hotellet inne på Sös.
Och jag vaknar alltså klockan sex och vaderna känns ännu. Från ingenstans kommer en oro inför morgondagen, inte metaforiskt, utan helt konkret, förberedelser för saker som ska hända på jobbet. Jag skriver en lista och hoppas att det räcker. Och tiden? Tiden är ingenting, livet är allt och själen behöver ro.

Sång till punkarna

Jag lyssnar på Attentat när de sjunger om punkarna i Göteborg. Jag kan se Jönsson framför mig när han kommer i sina slitna kläder uppför avenyn en lördag i början på åttiotalet. Kanske vinkar han åt skådespelaren Kent Andersson som sneddar över spåren och och med nöd och näppe undgår att bli påkörd av en fyra på väg mot Saltholmen. Utanför systemet står en tjej med långt mörkt hår och säljer Proletären. Ingen köper, men ett fyllo ber om fem spänn till en Dala stark. Det var en tid då man delade in sig i grupperingar och klädde sig efter den musik man lyssnade på eller den politiska organisation man sympade med. KU-are i palleschal och rutig skjorta, SSU-are i skäggstubb och r-are i skjorta och kavaj. Men jag kvalade fan inte in nånstans då heller. Det var trist att inte kunna gå all in i något, men tvärsäkerhet och att klä sig i uniform var fan så mycket värre. I mitt liv har det alltid funnits så många aber och frågetecken, så många anledningar att både lyssna på hårt proddad musik och outtakes från källarband samma dag. Så ingen såg mig gå nerför avenyn med min kasse full av skivor och böcker. Ingen ville veta var jag hade köpt min tröja, ingen fattade vilken melodi jag visslade på. Jag klev på spårvagnen vid Valand och åkte till mitt eget universum.

Powderfinger

De nya lurarna passar för Neil Young och Crazy horse när de krämar i och det passar under cykelturen genom stan, över asfalt, broar och gatstenar. Det städar skallen mentalt inför politiska samtal och förslag bakom lyckta dörrar i den gamla hovrätten.
  Det slår mig hur mycket sakligare folk kan vara när det inte finns publik som lyssnar eller journalister som antecknar, hur mycket mer lösningar och mindre show det blir. Personligen har jag ju svårt att inte vara den jag är, svårt att följa uppgjorda strategier och finurligheter som andra tänkt ut, så jag är den impulsiva och känslosamma människa jag är hela tiden. Jag kan liksom inte gå med i drev, jag tycker snarare synd om dem som utsätts, även om de är idioter. Så när jag läser att en moderat nämndskollega instämmer i åsikten att miljöpartiet borde åtalas för våra åsikter om trafik, så orkar jag bara sucka åt det. För jag vet att han inte skulle säga det öga mot öga, jag vet att han inte tycker så på riktigt, jag vet att han bara blir som han umgås.
De drivkrafter som fick in mig i politiken handlar om att en annan värld är möjlig, eller rättare sagt att samma gamla värld går att ändra. Det är också det åtagandet jag gjorde när jag skaffade ungar, att se till att världen blir en bättre plats lagom tills de ska ta över den. Det gör också att jag hellre gör fel än ingenting, att jag hellre sträcker ut en öppen hand än en knytnäve. Så alla ni som lägger energi på att försöka nita mig för gamla misstag, ja, jag får leva med det, för gjort är gjort. Alla ni som hellre slår under bältet än ser mig i ögonen, välkomna. Jag är den jag är. Och på dagen två år efter att jag valdes in i kommunfullmäktige, så hotar jag inte med att gå, jag lovar att stanna.

Tårar över city

För en dryg vecka sen kände jag för första gången sedan jag ville flytta ifrån Möllan. Ja, ni läste rätt. Jag som kom hem hit i årsskiftet 10/11 med Sara och alla ungar, hem till området dit vi kände att vi hörde, där friheten på riktigt är större. Men på samma dag som en kollega som bor borta vid Jesusparken berättade att hon kände sig otrygg bland alla dealare och skumt folk som rör sig i området mötte jag två killar som hade förskansat sig i vår portuppgång, väntandes på någon eller något, vägrandes att flytta sig. Och så var det den jävla trafiken här utanför, fartsträckor för unga män med mer testosteron än omdöme och okynneskörande människor som borde skaffa cykel eller Jojo-kort istället för att göra skit för klimatet och och kvävedioxidhalterna. Och så skräpigheten, att folk bara slänger skit överallt utan att bry sig.
Jag kände att jag ville packa in oss och bara dra härifrån. Och det var första gången. Kanske känner alla så bågon gång. Troligen är det inte perfekt nånstans. Och på landet eller i villabälten eller golfghetton skule jag snabbt försmäkta. Så jag stannar. Jag stannar och försöker förändra istället.
Och sorry, men jag är måttligt pigg på breda vägar och kontinentala drogvanor. Att ungarna kan ta sig hem tryggt och säkert är viktigare än vuxnas frihet att göra vad de vill med sina kroppar och sina bilar.

Identity

Så, nu rebootar vi bloggen. Man ska aldrig vänta för länge med sånt, det ligger i utsagans natur, "för länge" är alltid något dåligt, precis som "för lite" eller eller "för kort" eller så. Det där med att modulera in rätt frekvens har aldrig varit min styrka, men jag har alltid försökt leva efter principen att det är bättre att göra fel än att inte göra något och att det man gör alltid retar någon, även när det inte är meningen. Det är inte så man boostar sina career opportunities, har jag blivit varse. Tiga är bokstavligt talat guld i politiken och arbetslivet. Tiga, eller möjligen eka ut bekräftelser i kammaren. Frågan är dock om det förändrar världen så mycket.
Men det som snurrade i mitt huvud denna morgon som en gammal punklåt, eftersom det är en gammal punklåt, är Identity med X-ray spex. Mer skrik än sång, men this is England '78 och inte flamsig trallpunk från nittiotalet, så det sägs saker, även om det är svårt att höra. Identitet, man är den man är, liksom. Eller låtsas vara den man vill vara tills fake it 'til you make it har kickat in.
Det är befriande och långt från dagens gravallvarliga trista missionerande ödesmättade identitetspolitik där predikanten piskar in att du alltid kommer att vara den du föddes att vara, oavsett materiella förutsättningar och livsval. Vite man, du föddes till förtryckare, om du så föddes i en husvagn av föräldrar som åt kall pizza till frukost med rosita som måltidsdryck. Du kommer aldrig undan ditt öde. Idpol är vår tids maoism och den infiltrerar samhällskroppen på samma sätt och kommer att glömmas bort lika snabbt. För ingen minns längre hur kungen beundrade Maos ledarskap och diktning, eller hur namnkunniga medlemmar i vårt samarbetsparti svärmade för folkkommuner och till och med Demokratiska Kampuchea och jag förlåter dem, på samma sätt som jag kommer att förlåta dem som håller min pappas morfar, utauktionerad till en storbonde, frusen, barfota, slitandes från morgon till kväll, ansvarig för kolonialism och slaveri. Jag förlåter dem, ty de veta icke vad de göra, men jag säger emot. Och lyssnar på gammal punk.