lördag 30 april 2016

Valborg

Jag var sjutton år, sjutton år i staden där det alltid blåser från väst. Det var alkohol, chalmeristkortege, och inne på Liseberg mötte jag en tjej från Torslanda som jag tog avsked från på Drottningtorget med löften om mer, men som jag egentligen aldrig återsåg på riktigt, bara som hastigast på trottoaren på Norra Hamngatan utanför McDonald's långt senare. Vi hälsade. Man kommer alltid ihåg, vad man än påstår. Jag hade ringt en gång, men en kvinnoröst som inte var hennes hade svarat att hon inte var hemma. Jag försökte aldrig igen. Att ringa en gång var modigt nog. Hennes fullständiga namn föll ganska snabbt ur mitt minne och livet gick vidare. Jag var hursomhelst mer förälskad i själva livet och ungdomen än i någon flicka, men det var knappast helt och hållet besvarat. Man vill så gärna minnas att ungdomen var fantastisk, men det var samma blandade skurar då som nu. Somligt av det jag erfor då skulle säkert idag klassas som psykisk ohälsa och tveklöst som riskbeteende. Något är ännu sekretessbelagt. Även jag och mina kompisar satt i Azaleadalen och försökte vara Jack Råstedt och hans kompisar, men utan cannabis, det var bannlyst för det blev man bara seg och tråkig av enligt dogmen. Och så var det inkörsporten. Detta var ju Ett anständigt liv-epoken, den skräckinjagande ANT-undervisningens gyllene år när minsta puff skulle leda rakt  till en överdos på toaletten på T-centralen i det fjärran Stockholm. Men alkoholen hade fripass så den glorifierade vi, den stod för frälsning och mod och gjöts i former som stavades  Löwenbräu, Heineken och vino tinto.
Det doftade av spyor och blommor som just slagit ut nere i Azalea, men vi hoppades att just denna valborg skulle vara den som gjorde skillnad, vi hoppades att vakna lyckliga och gå ut och möta livrts alla kampsånger och paroller.

tisdag 26 april 2016

Ni chicha, ni limoná

Ni chicha, ni limoná är namnet på en låt av Victor Jara som kom i början på sjuttiotalet. Han sjunger om de där som inte är riktigt för eller emot, som håller alla dörrar öppna för säkerhets skull. Den gången gällde det huruvida man stödde den chilenske presidenten Salvador Allende, senare störtad och mördad i en militärkupp.
Jara föraktade de där som varken var vänner eller ärliga motståndare. Man behöver veta var man har folk, tyckte Jara och det tycker jag med. Och här har ni mig. Min internationalistiska ådra föddes väldigt tidigt. Det var inte ens nära att jag skulle bli rasist. Jag vet egentligen inte varför. Kombo av tidiga hårda vindar från väst, erfarenheter i familjen och den stora vaccinationen: besöket i Auschwitz som barn. Och hur illa det än rimmar med nutida postmodernt nonsens, så står jag fast vid att alla människor har samma rätt eller samma fel. Fågel eller fisk är inte beroende på omständigheter eller vem det gäller. När vi gick i alla nittiotalets fackeltåg mot rasism var det för allas lika värde vi gick. Varje gång jag berättar för ett barn på förskolan att hen får välja sin egen väg när hen blir stor så är det just för det. Jag har aldrig klappat någon muslim på huvudet och sagt mig förstå eller acceptera rena dumheter i islams namn. Min kanske allra bästa kollega någonsin var en kvinna i slöja och våra diskussioner var ofta vilda, men alltid med respekt. Sen skildes vi ofta åt med en kram, för våra gudar tyckte uppenbarligen inte att kroppskontakt var en syndig intimitet. Våra gudar förespråkar vad jag kan förstå kramar åt dem man gillar och handslag i övrigt.
Ja, behandla lika och med respekt. Tänk bara tanken att det hade varit en livetsordare från Uppsala som fikat med en representant för herrens befrielsearme i Uganda och sen påstått att han inte fattat vem det var eller alternativt att det var hans plikt som kristen att hålla sig väl med resten av det kristna civilsamhället. Nä, det hade inte funkat. Det ska inte fungera. Men kanske är det jag som är för svartvit som några säger. Kanske fattar en enkel barnpassare inte hur den stora världen fungerar. Det är inte omöjligt. Men tills jag blir överbevisad om annat så tänker jag att den som inte står för något faller för vad som helst.

söndag 24 april 2016

Frölunda, Frölunda

Det går att åberopa sin barndom och uppväxt för alla tänkbara dumheter. Killen som inte ville ta kvinnor i hand skyllde på det. "Jag är uppväxt så" eller hur han nu formulerade sig. Men den som aldrig ifrågasätter sin uppväxt och uppfostran blir nog aldrig riktigt vuxen. Att vara vuxen är att stå för något eget. Men visst sitter vissa saker där. Förhoppningsvis inte religiös fanatism, mycket hellre sportsliga saker. Fick man som liten en klubba med alla spelarnas autografer på, så fick man. Blixten Henriksson, Lars-Erik Sjöberg, jag minns inte alla, men de var där. Och de stapplande stegen på VF:s (som man sa då) skridskoskola på Frölundaborg. Och sen alla sköna spelare man sett, inte minst finska invandrare som förtjänar en rejäl sittning i bastun som tack. För när vintern kommer förenas alla som definierar sig som göteborgare i färgerna rött, vitt och grönt som om alla tre fotbollslagens (sorry BKH) fans fick ta med en färg var. Då följer vi med, i alla fall sådär, grundserien är en miljon omgångar lång och det kan vara svårt att hitta orken, men alla håller på Frölunda. Leif Boork kan säga vad han vill om att Göteborg inte är en hockeystad. Vårt lag är i vilket fall som helst MÄSTARE.

fredag 22 april 2016

Neighbourhood bully

Orkar inte med den här veckan. Sveken haglar och skandalerna regnar. Vi drömmer oss iväg istället. Till en helt annan plats i ett litet land på Medelhavets östra sida. Min syster har i vilket fall som helst sagt att det är bättre att jag skriver om resor än att jag tjatar om sånt jag alltid tjatar om. Fast detta kanske hör dit. Jo, det gör nog det. Men i alla fall.
Den femtonde juli 2015 var en märklig dag. Jag skulle åka till Hebron. Det gör man inte varje dag. De flesta åker aldrig dit överhuvudtaget. Jag ställde klockan på halv sex, för jag ville vara ute i god tid. Samlingen var klockan åtta på Davidka square i Jerusalem och det var en timmes bussresa från busstationen i Tel Aviv och jag tänkte sno åt mig lite frukost på vägen, för hotellets buffé öppnade inte förrän vid sju, vilket var beklagligt, för israeliska frukostar är något alldeles särskilt gott. Nåja. Jag gick längs Tel Avivs bakfulla gator i morgonljuset, det var skräpigt och folktomt sånär som på enstaka sena eller tidiga festare på väg hem från krogar och dansställen. Tel Aviv var en bubbla, en oas av kärlek och synd i en region där fanatikers ord vägde allt tyngre. Tel Aviv var motståndets hjärta, hoppet för oss som älskar mångfald och frihet, hotet för de som tror sig tala för gud och den enda sanna vägen. Vad Hebron var hade jag ännu att upptäcka, även om jag var påläst och hade mina farhågor. Jag hade klätt mig i svarta byxor och vit skjorta. Jag tänkte ta seden dit jag kom och hade lärt mig att modest dressing var a och o där bosättare och hamasfans tävlar om utrymmet, med soldater som skiljedomare. Den första bussen till Jerusalem var max halvfull. Det är alltid ett äventyr för mig att färdas den sträckan, men denna gång somnade jag till och vaknade inte förrän bussen backade in i en parkeringsficka. Magen kurrade och jag tog mig en kaffe och en macka på ett av busstationens kaféer. Soldater och haredim med fladdrande tinninglockar passerade förbi det var Jerusalem, det var något annat.

Till Hebron kom vi i bepansrad buss. Den var grön som bussarna i Malmö, men där stannar likheten. Inga barnvagnar, inga gäng av ungdomar, bara ett par soldater som halvsov, en sedesamt klädd ung kvinna och två ädre tanter som talade ryska. Vi som reste tillsammans var en blandad grupp, det var amerikanska judar, skandinaviska studenter, ingen med israeliskt pass, ty sådana får inte sätta sin fot i de självstyrande palestinska områdena. Deras säkerhet kan inte garanteras, som det heter. Vägen till Hebron var kantad av falsk trygghet, det kunde smälla det visste alla, det kunde komma allt från stenar till missiler flygande. Men idag var området mellan den heligaste av städer och den argaste ett under av stillhet. Och det såg ut att finnas gott om plats för både judar och araber, det var låg exploateringsgrad, som vi brukar säga i tekniska nämnden. Från bussen var det svårt att se problemen alla här talade om. Det var kargt och stenigt. Varför kriga om detta? Efter en liten rundkörning i bosättningen Kiryat Arba så var vi vid sista hållplatsen. Hebron. Patriarkernas och matriarkernas grav låg där framför våra fötter. Abraham, Sara, Isak, Rebecka, där inne i det stora gråa huset låg dom, om man skulle tro myten.
Vår dag i Hebron var upplagd så att vi på förmiddagen fick inmundiga den officiella palestinska versionen av sanningen och efter en hemma hos lunch lämnades över till en guide från bosättningen slash the jewish community of Hebron. Språk och ordval är alltid viktigt i konflikthärdar. Är det the macpelah eller the ibrahimi mosque, är den Judeen, Västbanken eller rent av Palestina? Well, det beror på vem som svarar. Och berättelsen om sanningen kan vara så fastlåst, så entydig och utan varje tillstymmelse till tolkningar. Där stod vi, en grupp främlingar, på förmiddagen tillsagda att dölja eventuella judiska symboler och på eftermiddagen ombedda att inte vira in oss i palestinaschalar. Det kunde bli fel, som det hette. När vi bytte guide från palestinaaktivist till bosättare möttes deras högerhänder i en varm hälsning. Dessa möten. Varför inte passa på att sluta fred när ni nu ändå håller i varandra? Hebron doftar av Mellanöstern, nybakat bröd, kryddor och bilavgaser. Försäljare i souqen ville truga på oss kläder, smycken och väskor. Alltid högljutt. Alltid med ett leende. Män och åter män satt på fiken eller i tutande bilar och det var som det brukar vara i arabvärlden. Och den palestinske guiden berättade och ansattes med frågor. Ja, här gifte man sig tidigt och heterosexuellt, nej det fanns vare sig alkohol eller biografer, ty det är en konservativ stad. Han var visst en smula generad. Det kan man förstå. Om Palestina vill vara ett land bland andra i vår moderna värld så duger det inte att förbjuda kärlek och nöjen. Det kändes som Tel Aviv låg en miljon mil bort.

Och eftermiddagen kom med vandringar genom checkpoints, stillhet och tinninglockar. De judiska bosättningarna eller kvarteren ligger vid sidan om, välbevakade av unga värnpliktiga, instängda, men med en gata som passerväg och genväg. Ordet som kommer till mig är: ghetto. Och berättelsen här handlar om hur judar slängdes ut efter pogromer 1929, hur man tog sig möjlighet att i någon mån komma tillbaka efter 1967, men hur man konsekvent motarbetas av regeringen och resten av världen. Jag köpte en glass i Tel Rumeida och kollade ut från höjden. Allt såg lugnt ut från ovan. Några barn lekte och två killar spelade bordtennis en bit längre bort. Det såg inte ut varken som en helig plats eller som något som behövde vara på nyhetsplats var och varannan dag. Alla stora ord vi hörde kändes onödiga och pompösa.

Tillbaka i Tel Aviv köpte jag shwarma och läsk och satte mig på strandkanten och såg ut över havet medan jag åt. Kvällsbrisen drog in och renade mitt sinne från onödigt slagg.

söndag 17 april 2016

You can go your own way

För mig var normal aldrig ett valbart alternativ. Det låg lika nära som att exempelvis slå världsrekord i höjdhopp eller sjunga arior på La Scala i Milano. Det fanns inte på den utmärkta kartan. Utanförskapet valde mig och jag fick gå där med mina tankar som for hit och dit och finmotoriken som inte lät mig klara scoutknopar och att rita raka linjer och sånt där. Men värre var väl att liksom ingen var som jag. Smart, men utan att någonsin få saker att gå i mål eller ens starta. Men däremot var och är jag en mästare på att resa bort i fantasin och ta reda på onödiga fakta. Jag kunde sånt som ingen kunde och flaggor och spårvagnar, men rätt många kunde höger och vänster och knyta skorna och sånt istället. Ja, jag stod där i mitt eget hörn. Snart ska en utredning visa om mitt utanförskap kan kläs i bokstäver. Det är väl ADHD som som ligger närmast till hands, men vem vet? Jag borde gjort det för över tio år sedan. Det kan tyckas onödigt eller löjligt, men det är aldrig försent att försonas med sin bakgrund och sina handlingar. Man kan hitta sätt att leva med sig själv, även om det inte går att bygga om sin genetik eller sudda ut minnen. Vi vet att Trotskij stod där bredvid Lenin på den berömda bilden, trots retusch och varje gång vi sett om Eternal sunshine of a spotless mind så har dom likförbannat träffats i Montauk, längst ut på Long Island, så det handlar knappast om det. Det man har att göra när det inte går att promenera på de vanligaste vägarna är att hitta en egen stig och hoppas att den leder någonstans eller att det åtminstone händer spännande och roliga saker på vägen. Skaffa en bra hjälm också. Skäms inte för dig.

torsdag 14 april 2016

Strövtåg i hembygden

Sara och jag tog vagnen till Biskopsgården. Det var femman, det var fullt med folk, främmande men ändå så bekant. Här brukade vi åka, hem och bort för så länge sedan, jag och min första familj. Över älven i eget körfält med gnisslande hjul och klimatsmart elektrisk kraft. Tunga transporter för människor som annars väger lätt i världens alla vimmelreportage och topp 100-listor. På Hisingen stannar spårvagnarna ömsom över, ömsom under markytan, men sällan mitt på och de välbekanta hållplatsnamnen ropas ut i tur och ordning: Hjalmar Brantingsplatsen, Vågmästarplatsen, Wieselgrensplatsen, ödsliga blåsiga platser namnade efter kända män som aldrig satt sina fötter på ön. Sen kommer alla gator och torg på vädertemat och på hållplatsen Friskväderstorget tog jag Sara lätt i armen, för där skulle vi av. Här bodde inte Gyllenhammar, Hjörne eller Cederhöök, som Ensamma Hjärtan sjöng. Och här bodde inte vi särskilt länge heller, men det var det första stället som jag bodde på. Mina första stapplande steg som det brukar heta. Drygt fem år blev det, om jag räknat rätt. En vanlig familj bland vanliga familjer i miljonprogrammets föregångare. Modernt, luftigt och ljust bland Hisingens berg och dalar, en luft lättare att andas än det avgastyngda syrefattiga omoderna inne i stan. Här var gårdarna stora och nu som då barnrika, men det är andra språk som hörs nu, världen har flyttat in, ingen norska, ingen finska, ingen västgötska eller dalmål som då. Vi bodde här, det var här vi gick till Konsum och pantade drickaflaskor och mötte Bengt Anderberg på väg till systembolaget vid torget, det var här jag såg världen växa, här svängde vi från vänster- till högertrafik, här åt jag min första glass och fick min första knytnäve i ansiktet. Här passerade en gårdsfotograf en dag och tog en bild på mig. Jag hade blå skjorta med gula prickar och allvarliga bruna ögon som man kunde se rakt igenom. Jag var hudlös och lättsårad. Då som nu. Och innan ni tror att jag koketterar med mina svagheter så ska jag tydligt deklarera att jag inte för ett ögonblick har njutit av att vara lätt gråtmild och lättstörd. Mina defekter är inga politiskt korrekta funktionsvariationer. De är handikapp. Men nu var vi alltså i Biskopsgården. Jag visar Sara fragment av mina minnen, av en stadsdel som blivit fattigare på pengar, när nästan alla andra fått det bättre. Alla som kunde lämnade, vi också. Det är en lång väg från Biskopsgården till en centralt belägen bostadsrätt med stuckatur i taket, en lång väg bort från hembygden, om det nu är födelsplatsen som är hembygden, det tål att diskuteras. Ska vi vara sådär postmoderna och tro att man aldrig nånsin är nåt, utan bara blir till i nuet och mötet med andra, så är begreppet hur som helst totalt meningslöst. Sara och jag går hela vägen genom ett litet stycke skog och gator som skyltar med väder och värme till Vårväderstorget. Vid Blåsvädersgatan har någon skrivit en hyllning till den serbiske terroistledaren Arkan. Andra har kladdat sina namn eller velat meddela världen hur mycket de gillar Blåvitt eller Real Madrid.
Folk vill synas, vill bli ihågkomna, om så bara för banala saker. Nere vid Vårväder ligger kyrkan, modernistisk och vacker och för alltid instämplad i mitt pass, men låst som om man tappat hoppet om att kunna frälsa Hisingens prövade befolkning.