I natt jag drömde

Det vilar något grandiost över talet om Sveriges nyvunna plats i FN:s säkerhetsråd. Som om Margot Wallström med ens skulle göra världen till en plats där alla sitter i ring och sjunger I natt jag drömde. Sverige ska fixa till den här världen. Det är den självbilden man ska ha. Nu är ju vårt land inte så vackert som det beskrivs när det kommer till utrikespolitiken. Vi har i decennier krängt kulor, krut och stridsflygplan till vem som helst som öppnat plånboken. Man har sagt mig att det är tvunget för att kunna hålla vårt eget försvar, men så värst fint och feministiskt är det inte, även om det argumentet skulle vara relevant. Sen har ju utrikesministern sen hon tillträdde kanske inte stått för höjden av diplomati och konsekvens som svensk banerförare i världen. Med dunder och brak erkändes Palestina, samtidigt som Västsahara får förtvina där ute i öknen, även om man kan säga att det är lite jämförbara storheter. Förutom då att inte någon västsaharier vill utplåna Marocko, vad jag vet. Sen sånt där som att när en terrorist får ett skott i bröstet i Trollhättan så är det inget att kommentera, men när samma sak händer i Israel så är det utomrättsliga avrättningar som ska fördömas. Inte värst konsekvent. Lite som det där med grandet och bjälken, för att travestera Jesus. Men den som lever får se. Och den där sången sjöng jag förresten idag för barnen på jobbet. Sen lekte dom Star wars. Analysera det, ni.

Pride (in the name of love)

Vår sjätte bröllopsdag firar vi i Dublin. Den ackompanjeras av trafikbuller, vacker musik från banjor och säckpipor. Den är samma blandning av minnen och modernt nu som den irländska huvudstaden. Sara dricker svart öl och jag dricker cocacola på slitna pubar där männen sätter igång med allsång efter att instrumenten lämnat spelmännens händer och en öl var hamnat på borden framför dem. Vi är långt från det stilla Skagen där vi svor trohet och bytte ringar i den lilla sjömanskyrkan av trä strax invid hamnen. Här är det stora katedraler av hård sten och just idag sätter det reaktionära irändska prästerskapet nattvardsvinet i halsen, för idag fylls hela området söder om floden av regnbågsflaggor och dansande, skrattande människor som ser ut som de vill och kan utan att bry sig om småsaker som traditionella könsroller och vad andra månde tycka. Den gud som var närvarande hos mig och Sara för sex år sedan i en sömnig dansk turistort ler och yrkar bifall till alla världens pridefestivaler och all tänkbar mångfald som inte inkräktar på någon annans frihet. Irland är förresten det enda landet i världen som tillåtit samkönade äktenskap genom en beslutande folkomröstning. Det är stort och står i skarp kontrast till grannlandets isolationistiska ja till murar mot omvärlden och nya taggtrådar tvärs igenom denna gröna ö.
Kärleken kan vinna, men det kommer inte gratis. Var stolt och lämna aldrig kampen.

A nation once again

Västra Belfast. Muralerna är inte lika tuffa längre, några hårda lojalistiska har till och med blivit barnvänliga och väcker leenden istället för fruktan och förundran. Men minnen av barn som dödats av gummikulor och sprängningar och skott finns kvar, även om de flesta skyndar förbi på väg till sitt på gator som vi hört talas om sen vi var små: Falls road och Shankill road. Samma dag som vi går runt i området folkomröstas det i Storbritannien och här i norra Irland om medlemskapet i EU. Folk strömmar till vallokalerna sägs det, men jag ser bara en enda. EU och freden har gjort det lättare att leva i Belfast, lättare att vara den man känner att man är: irländare, katolik, protestant eller bara Belfastbo. EU har sponsrat satsningar i avindustrialiseringens tid och Belfast lever upp, även om vi ska spara våra illusioner om att allt skulle vara löst.
Det är orimligt och fel att en del av Irland skurits loss och behållts av kolonialmakten, men det var lättare att härda ut när gränsen mot söder inte syns så tydligt som förr och soldaterna dragit sig tillbaka till sina baracker. Nu är det många flaggor, för man hejar på olika landslag, men just det känns mest som vänskapliga gliringar. Och det regnar en stund och sen blir det sol igen, som det blir på öar och en gråtrut sätter sig på trottoaren och spanar efter brödbitar. Inne i centrum går vi förbi studion där teenage kicks spelades in, bredvid ligger en butik där lätt grånade punkare med kritiska ögon och känsliga öron bläddrar bland vinylskivor med bortglömda band. Och istället för polisavspärrningar är det gågator. En snäll och mycket fjollig servitör sätter fram tallrikar på vårt bord och från gatan hörs säckpipemusik och det börjar regna igen. Vi springer genom ösregnet tillbaka till hotellet och äter en ost uppkallad efter Mull of Kintyre och slår på TV:n Valvakan berättar om att 74,1 procent av västra Belfasts invånare vill stanna i unionen, men att vita missnöjda män i Englands midlands bestämt att de ska lämna. Tillbaka till ruta ett och dagen efter besöker vi som av en händelse det stora Titanic-museet.

Don't look back in anger

Beatles är en industri här. Beatles och fotbollen och minnen från tiden som stor och mäktig stad. Jag går all in i det. Köper en tröja med the fab 4 och åker på magical mystery tour i en minibuss med en chaufför och guide som verkar ha sett allt. Han för oss med säker hand på fel sida vägen till Strawberrry Fields och Penny Lane och jag sitter där och tänker på de kanske fem åren när jag lyssnade på Beatles varje dag och specialarbetet jag skrev på gymnasiet. Så därför står jag där och fotograferar gatuskyltar och ett terraced house i en blåsig förort. Det är roligt, men en smula absurt, för ett gammalt hus i en förort är ju bara ett gammalt hus i en förort. Men ni vet att Beatles var mer än ett band, det var ett fenomen som inget annat förr eller senare. Det var revolt mot det bestående, men också ständig utveckling och omprövning som det ska vara. Minnen och erfarenheter ska inkluderas i livet, men inte genom drömska blickar i backspegeln. Man ska ha det med sig bara. Liverpool klarar det lite så där. Om så mycket i nuet ägnas åt det som varit, så är det kanske så att bilden blir att man inte står för saker här och nu. Vem sjunger Liverpools nya låtar, funderar jag på. Är allt minnen? Men i ett obevakat ögonblick hör jag chauffören på vår tur prata med en annan passagerare om det korkade i Brexit och om att han slutat gå på LFC:s matcher för att det är för dyrt och dåligt. Det är skönt att höra.
Och så regnar det en skur och sen går Sara och jag och äter hipstermat som gulligt nog serveras på plåtfat. På kvällen står vi på Everton hill och tittar ut över stan. Rad efter rad av egna hem, men också ståtliga stenhus feån storhetstiden och ett torn som skyltar med Radio City. Och Mersey rinner sakta och blir bredare och bredare innan den förenas med irländska sjön. En grupp skolflickor går förbi i sina skoluniformer. De fnissar åt något som vi aldrig kan fatta och ser oss inte ens.

If I could turn back time

Det damp ner ett brev i lådan som låg och väntade på mig när jag kom hem från Slovenien. DAMP. Hm. Skämtet var oavsiktligt. Den privata kliniken som jag blivit remitterad till från vår lokala vårdcentral meddelade att jag säkerligen hade bokstäver i mitt inre och/eller möjligen andra diagnoser, men att att dessa diagnoser liksom gjorde mest nytta om man var ung eller så eller om jag mist mitt arbete eller inte till synes haft en meningsfull fritid. Jag kunde inte prioriteras, läste jag i brevet. Besöket på kliniken hade ägt rum någon vecka tidigare. En ung läkare med avklippta jeans och t-shirt frågade några saker och antecknade förstrött. Jag var nervös och ville inte vara till besvär. Det tog kanske tio minuter. Han var fullkomligt ointresserad, men meddelande att jag skulle få besked brevledes. Vilket också skedde. Så trasades en helg sönder i grubblerier och ledsamheter. Och som ett brev på posten (också det ett oavsiktligt skämt) uppstod konflikter i hemmet och känslan av att inte vara så mycket värd följde med på promenader och löprundor, i alla soffors moder på kvällen och i sängen när jag vaknade på morgonen. Bortprioriterad. Min vardag är förstås inte  ett elände och ett kaos, men konstigheterna, misstagen, konflikterna och besvikelserna har varit så många att jag kunde behöva stöd och strategier, när nu såna finns att få. Folk i min allra närmaste närhet kunde också behöva lite avlastning, kan man också känna. Men så blir det alltså inte. Man kan sätta in nya hjärtklaffar på åttioåringar, men jag kan alltså inte prioriteras. Jag får drömma mig bort och önska att jag gjort lite mer och annat lite tidigare i livet, om nu dessa diagnoser hade funnits då. Om man nu hade kunnat vrida tiden tillbaka och få hjälp att dra ur den den där taggen medans det fortfarande var samhällsekonomiskt lönsamt för Region Skåne eller ekonomiskt lönsamt för dess entreprenörer.

Death to my hometown

Ända sen jag var mycket ung har jag vetat att jag någon gång skulle ha politiska uppdrag. Det var liksom så det måste bli. Det finns inte ett uns av självgodhet i det. Jag har mina svaga sidor, men till de starka hör att det brinner en eld för rättvisa och för att lämna över jorden i ett gott skick till våra ungar. Dessutom vet jag att jag är hygglig på att formulera mina tankar till program och anföranden. I mina visioner brukar vi jorden utan att förbruka den och tar hand om varandra på ett i bästa mening gränslöst sätt.
Det är min dotters och mina tre söners varma bruna ögon som är drivkraften och det jag ser i alla högar med handlingar och dokument lagrade i appar och mappar. Jag gissar att alla som sysslar med politik i någon form säger ungefär samma saker som jag. Få är ute efter ära eller pengar i politiken, då finns det andra och enklare sätt att få det. Sen kan det för all del efter  en tid ändå bli ett beroende av arvoden och bekräftelser, men det börjar aldrig så.
Ja, alla politiker vill väl. Ändå har jag svårt att fatta vissa saker, det måste jag säga. Svårt att fatta hur normalbegåvade människor kan kämpa för fler parkeringsplatser, för stängda gränser och allmän småaktighet och för människors olika värde. Svårt att fatta en allmän populistisk grinighet över ungdomen nuförtiden och lystna blickar i backspegeln. Man längtar inte tillbaks om man vill förändra världen, det går inte ihop. Sen att saker ändå ibland måste bli kassa innan de kan bli bra är en annan sak. Man får kompromissa, ibland lite väl mycket, men om alternativet är handlingsförlamning eller att bara gasta och självgott ställa sig utanför och bredvid så påverkar jag ändå. Om än lite.
I mitt hjärta är jag göteborgare och malmöbo. Mycket förenar mina städer, men somligt skiljer dem åt, inte bara att man i Göteborg lite dynamiskt får heja på olika lag, medan man i Malmö har ett allerstädes närvarande MFF, som en rest från hegemonins decennier. Annars är det så att Malmö är mindre rädd för framtiden, medan Göteborg lite ängsligt talar om hamnkranar som ska bevaras och ojar sig över höga hus och att saker förändras. I Malmö älskar vi förändringar. Det kan inte gå snabbt nog och husen kan inte bli för höga. I Göteborg säljs det fortfarande halv special, medan Malmö njuter av falafel. Var jag hamnar i framtiden och vad som då serveras i gatuköken har jag ingen aning om, men så mycket vet jag: konservatism, feghet och stängda gränser är döden för mina hemstäder.

The winner takes it all

Vaknar i Ljubljana. Namnet på landet är Slovenien, men bara drygt 25 år sen vajade en annan flagga här. Sen fick man sin frihet, men den friheten kan lika gärna beskrivas som att man inte ville försörja fattiglappar längre ner i söder i dåvarande Jugoslavien, utan lite egoistiskt sköta sitt. Nu är man medlen i en annan union och handlar med riktiga europeiska pengar. Ljubljana är i år Europas miljöhuvudstad. Things they change, my friend, som Scorpions sjunger. Inga tvåtaktsbilar av märket Yugo längre, för nu fylls gatorna av cyklar och där röda fanor tidigare stack ut från husfasaderna syns numera familjen Perssons glada bokstäver H&M fladdra rött mot en vit bakgrund. Vinnaren tar allt, men vem som är vinnare kan skifta över tid. Den som satt med röd stjärna på kavajslaget och var viktig då kan mycket väl idag sälha biljetter till flodturer med båt och den som då stod i ett hörn och växlade svart kanske sitter i baksätet på en limo i detta nu. Hemma i Sverige har min riksdagsgrupp satt ner foten och förklarat vad man får och inte får göra som ledamot, om man vill ha prestigefyllda uppdrag. Några har fått lämna. Det är vad det kostar om man vill regera. Takhöjden sänks och hur orättvist det än kan förefalla, så tillåts vissa utsvävningar, men inte andra och det är majoriteten som som bestämmer vilka gränserna för det är. Vill man vara en helt självständig debattör, så får man välja andra vägar. Man kan blogga, som jag och Birger Schlaug eller skriva i tidningen som andra gör. Känner man att man behöver gå sin egen väg och att det är för tungt att underordna sig en majoritet, så får man väl helt enkelt ro den båten i land och inte whina när det kostar. Annars får man försöka gå i takt med andra. Lite som Slovenien. Lite som MP.

In Zaire

Det är spännande att hjältarna måste vara så alltigenom goda och att man hellre putsar lite på sanningen än låter dem vara, typ, människor. Som detta med Ali, då. Nätet fylls av mer eller mindre sanna citat och myter och och ordföranden i Sveriges unga muslimer drar igång haranger om hur avskydd boxningsvärldsmästaren var av alla vita i USA in i det längsta. Verkligheten är att Muhammad Ali politiskt och religiöst länge och väl snarast var vilseförd av en galning som kallade sig Elijah Muhammed och som i sin Nation of Islam beskrev vita som jävlar och dessutom var starkt antisemitisk. Det är inget att hymla med. Sen blev han kompis med president Jimmy Carter, en vit farmare från Georgia. Ali drog sig inte heller för att boxas hos vidriga diktatorer som Mobutu i Zaire och Marcos i Filippinerna, samtidigt som han predikande om fred och sociala rättigheter. Vi människor bär på motsägelser och gör saker vi ångrar eller borde ångra. Och vi utvecklas. Ali sa själv att om man var densamme vid femtio som vid tjugo, så hade trettio år gått till spillo. Jag menar att Ali kan få godkänt fast han inte alltid var kungen av omdöme, utan "bara" världens bästa idrottare genom tiderna. USA förändrades under Alis tid till det bättre och det gjorde Ali också. Kan det inte räcka så?

The river

Min allra första fylla minns jag som om det var igår, fast det gått eoner av tid sedan dess. Jag behöver inte resa tillbaks, det är rena teleporten. Pang, så är jag där. Det är sjuttiotalssommar och jag satt invid ett gulmålat trähus vid en svensk insjö i snygga utsvängda Wranglers och en vit T-shirt med texten LUCAS och en val på magen. Håret är lockigt och solblekt och mina ögon ser ännu barnsligt på världen, fast min hud är tunn som billigt omslagspapper. Det minglades, som det skulle heta nu och glaset i min tonårshand fylldes med rödvin om och om igen och jag kom att tala med människor oblygt och charmerande som aldrig förr. Sen vände jag för en stund blicken och såg ut över sjön. Det var en vacker bild. Stilla, så stilla. Men långt bort rodde en man i en nytjärad eka, kanske var det dags att ta upp kräftorna, jag vet inte. När jag reste mig så snubblade jag på mina vita träskor och folk omkring mig skrattade, men jag var bara lycklig. Alkoholen var sanningen och ljuset, all mobbing, alla kärleksbekymmer, allt sökande efter sammanhang försvann ut där vinet kom in. Jag visste att det här var vad jag skulle ägna mig åt. Jag hade hittat den nedgrävda skatten.
Några år senare tog jag och två kompisar spårvagnen från Frölunda torg och in mot stan. Jag sjöng The River högt och klart och vid Nymilsgatan steg några tjejer, vagt bekanta, på och jag höjde rösten ännu mer, övertygad om att min tolkning av Bruce Springsteens systers bittra öde i sången var just det som skulle öppna porten till kärlekens land för mig, där och då, på en blå spårvagn en fredagskväll i Göteborgs västra stadsdelar.
Du tror du kan tämja drogen och göra den till din tjänare, men du blir en lallare, en stackare man helst går förbi. Folk lyssnar inte på din vackra sång, de går av vid Marklandsgatan och du förstår inte vad som hände. Och glöm det aldrig Anders, parkbänken är inte långt borta.

Blott en dag

Det tutar och tutar ute på gatan. Studenterna åker på sina flak, fulla av billigt mousserande vin och hopp om framtiden. Hela veckan håller det på, denna och nästa. Innerstan är en karneval och det svämmar över av dressmankostymer och tunna vita klänningar. På min tid hände allt på samma dag; Avenyn såg ut som ett slagfält under en kväll, men sen var det över. En vän, min egen dåvarande Bobby Jean, sjöng Adam raised a Cain så högt och tydligt som aldrig någin gjort varken förr eller senare i det här landet, i den i alla fall inte utanför Scandinavium eller Ullevi. Han hade enligt egen utsago druckit elva starköl den kvällen. Vi vinglade runt i stan hela natten och ljuset kom från väster och staden började röra sig igen när jag drog täckena om mig i min kartonglägenhet två trappor ned i Tynnereds snabbt förslummade allra värsta hus.
Men dagens nyhet är inte gamla åttiotalsminnen, eller i någon mån är det väl det, för idag lämnade Freddie Wadling oss till sist. Det kom kanske inte som en blixt från en klar himmel, han har sett skröplig ut så länge jag kan minnas. Som en farbror, så gammal punkhjälte han är, förlåt var. För mig är minnet av Freddie något annat än att höra en åldrad man sjunga fattig bonddräng i På spåret, det är snarare ett svettigt, öldoftande tält i Roskilde en dammig festivalhelg eller en promenad längs Hjalmar Brantingsgatan på väg till punkkonsert i Lundby gymnasiums aula en mulen torsdag i mars. Han har alltid funnits där, Freddie, hans röst har alltid burit en särskild sliten sorg över tillvarons alla jävligheter. Som hos Tom Waits i vissa stunder, som hos Thåström post-Imperiet, som hela jävla Hisingen mellan varvskrisen och Norra Älvstranden. Och han var ingen kultfigur som jag hör sägas, han var helt enkelt bra. Och vi som inte har lyckan att tro på ett liv efter detta kan enkelt konstatera att  Freddie slapp bli levande begravd.