Kräm (Så nära får ingen gå)

På väg per cykel hem från Bulltoftafältet börjar Sara sjunga med i en av Kents fina låtar. Jag vänder mig om och gör någon gest med fingrarna. Sara ler, svettig i löparutstyr, men med stora lurar on-ear. Regnet har just börjat. Den där låten har sin historia och är ett stående skämt i hemmet. Budskapet jag aldrig fattade. Det var på den tiden jag levde ensam med barnen och träffade kvinnor via internet och man utbytte bilder och sånger och jag vet inte allt. Tankar, kanske. En kvinna som jag dessutom träffade i verkliga livet ab und zu under ett år, långa bussturer ungefär varannan helg och långa stunder av tvivel och kortare av bekräftelse, ja ni vet hur det är, skickade den där låten till mig. Jag förstod inte vad den handlade om. Ska man framföra något till mig krävs tydlighet, jag är lite trögfattad emellanåt, vilket på många sätt präglade den där förbindelsen med kvinnan en lång bussresa bort. Om jag inte får tydliga besked så går jag omkring och tror saker och gissar och stalkar och bär mig konstigt åt. I varje fall gjorde jag det där och då. Nå, allt har ett slut och jag vet inte ens om jag skulle känna igen den där kvinnan på gatan längre. Kanske minns hon inte alls mig, hon gick vidare och blev tillsammans med någon på ett mer hanterbart avstånd, en man som hamnar i Aftonbladet på grund av sina grillskills och inte som frukten av impulsiva formuleringar. Och i höst ska jag gå och se Kent i Köpenhamn och Sara ska ännu en gång le och sjunga med. Huruvida den där andra kvinnan verkligen önskade något med sången hon msn-ade över förtäljer inte historien. Det finns gränser för vad man skriver i sin blogg. Och mot mig måste man som sagt vara tydlig.

Ingen kommer undan politiken

Den här bloggen skulle inte handla om dagspolitik. Jag var ju bränd, skandaliserad av ordval och medvetna missförstånd. Det var liksom inte värt det. Och personhackandandet kom lika mycket från vänster som från höger, kan jag förtydliga. Väl så mycket. Vi lever i en tid då Trump står orange i ansiktet och skriker om murar och hat, samtidigt som rasisterna i Europa slipar sina knivar (obs metafor) ostörda av en vänster som har fullt upp med att diskutera pronomen eller spöa upp (metafor igen) oss som faktiskt gör något, även om vi inte alltid lyckas så väl. Så jag reviderar min programförklaring. Min självömkan får knuffas åt sidan, för ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Kate & Annas franskkanadensiska halvhit från 1974. Man kommer inte undan om man har ögon att se med. Vi lever i alltför spännande tider och jag vet att vi kan mota både förment kristna och påstått islamska rasister ner i de hålor under jorden där de hör hemma och jag vet att vi kan klara klimatutmaningarna. Men det kräver av oss att vi skippar klassförakt neråt och akademiskt skitsnack och talar tydligt. Samma mänskliga rättigheter ska gälla för den som lever i förorter och bortglömda byar i våra egna rostbälten som här på Möllan eller rutochrotavdragens vinnarkvarter i västra Malmö. Vi politiker ska inte tala med vanliga människor, vi ska vara vanliga människor som väljer köksstolar och slitna podier framför predikstolar och höga hästar och en kopp kaffe framför rosevin och ipa.

Independence day

Det blev ett klassiskt springsteenmellansnack innan Independence day. Väl valda ord om förhållandet mellan far och son, kan man väl säga. Vi som följt Bruce och är pålästa, känner till det där köket där hans farsa alltid satt och väntade på sin son. Vi som inte var med på den tiden får lätt för oss att allt var så annorlunda i slutet av sextio, att avstånden mellan generationerna var så mycket större. Man vill så gärna tro att man är förbi det där nu, att man förstår sina barn så mycket bättre, men jag gissar att det i själva verket ser exakt likadant ut nu som du med någon undantag. Min näst yngste kommer och sätter sig i vardagsrummet och berättar om sin värld, om sommarjobbet på ett byggvaruhus, om livet som är på väg att bli hans, om planer och om vänner. Det är spännande att få vara med i ungarnas vuxenblivande. Men man ska dra sig tillbaka och låta dem själva hitta sin väg. Man ska minnas hur det var, men fatta att man varken kan eller bör styra. Mina egna föräldrars allra klokaste beslut när det gällde mig handlade om att hjälpa mig ut ur den vackra gula huset i mitt hjärtas Sibirien och långt bort till ett tegelhus i min gamla stad. Ett halvår senare satt jag i en egen lägenhet i ett hus som inte längre existerar. Detta var en tid då stan var full av orenoverade lägenheter och redan slitet miljonprogram som bara väntade på att intas av unga människor med låga inkomster. Det var lätt att bli fri. Jobb fanns i överflöd. Så är det inte nu.
Få saker är så viktiga när vi bygger ett samhälle som att unga ska kunna slita sig loss och hitta sitt. Då behövs det jobb, som gärna får vara enkla, men som man kan leva på och bostäder som man har råd att betala för med sin första lön.
Göteborgsnatten lyses upp när vi tar in i vårt sinne det som Springsteen pratar om. Vi är föräldrar nu, det är våra ungar som ska bli fria från oss. Har vi tur så vill de ha med oss att göra även framgent. Men det är deras liv och val.

Some die young

Hela dagen har jag hört det talas om att Anders Behring Breivik skulle vara en av oss. Det är fel. Han är inget som jag också är, trots att vi bär samma förnamn. Jag vägrar gemenskap med den idioten. Bara så ni vet.
Alla berättar om vad just de gjorde den 22 juli 2011 och jag ska inte vara sämre. Vi packade inför en cykelhelg på Bornholm, vi skulle äta sill på klipporna och bada i det bräckta vattnet. Livet skulle ha sin gång. Det regnade hela helgen. Klipporna blev hala och våta. Gud led med de som fick dö alldeles för unga och vi satt tysta och tankfulla på ett pensionat i Gudhjem, där inga gudar syntes till denna gråa dag. Tydligen hade livet sin gång även i Norge, för drygt två år senare valdes det för första gången sen Quislings frånfälle in rasister i regeringen i grannlandet (och han valdes ju inte precis). Kanske trodde väljarna i vårt grannland att min namne var en ensam galning som inte befann sig i ett sammanhang. Nu är FrP inte att jämställas med massmördare, inte alls, men ideologiskt hyvlas tröskeln för idéer som i sin förlängning kan leda till högerextremism och raslagar, det kan de inte svära sig fria ifrån, och släpper vanligt folk in dem i finrummet så kommer de att stanna där tills vi bildligen (får jag förtydliga) slänger ut dem. Jag tror det är klokt att aldrig någonsin tala med organiserade rasister som om de vore vänner, än mindre ska man låta dem ta plats i styrande organ om det går att undvika. De blir aldrig som vi, däremot riskerar vi att bli som dem och även om du hajar till inför mina ord om vi och dem, så är det rätt att vara tydlig. Antingen står man för allas lika värde, eller så gör man det inte. Antingen står man för att du som individ kan vara med och bryta strukturer eller så gör man det inte. Om jag är rasist så är det frukten av val jag gjort och kunskaper jag vägrat ta till mig, det har inget att göra med min bakgrund eller hudfärg, det finns inget att skylla på. En bildad och medveten människa kan aldrig vara rasist. Rasism, som allt annat, kan bekämpas och till sist raderas ut. Gå ut och gör det.

Inte skyldig

Jag är inte skyldig dig nånting, tänker jag när jag springer i backarna i den mellansvenska barrskogen. Min kvot är fylld, min skuld är reglerad och min skam nedgrävd och bortglömd. Jag förlåter mig själv mina synder. Jag tänker att det bara är den som gör något som gör fel och bara den som förhandlar som kan uppnå några av sina mål, bara den som ringer det där samtalet som kan höra den mjuka rösten på andra sidan ledningen.
Mina fötter klättrar upp och ner bland gnällbältesträden, långsammare än förr, men snabbare än om jag satt kvar i soffan. Här och där bland granarna tittar björkar fram och jag tänker på miljörörelsens stora seger när hormoslyret förbjuds, hormoslyret, det vidriga växtgiftet som skulle ta död på björksly i skogen för att den störde granarnas tillväxt, men som också gav människor och djur fosterskador. Den jag är och det jag kommer ifrån har vunnit segrar därför att vi aldrig resignerat och predikat domedag eller ställt oss bredvid med plakat i väntan på revolutionen.
Du säger att jag har skuld i att allt inte är perfekt ännu, att sedelpressarna inte levererar allt åt alla, att gränserna inte suddats ut, att klimathotet inte avvärjts. 
Jag kan trösta dig med att jag inte är en quitter, att jag inte springer och gömmer mig, hotar med att avgå eller winar framför min spegelbild.
Och du. Det kommer att ordna sig.

Downtown train

Min gamla blogg hade en underrubrik om kärlek och uppror. Det var inte bara en anspelning på ett av de bästa album som någonsin gjorts här i Sverige, utan en faktisk programförklaring om vad bloggen skulle handla om. Pretentiöst så det förslår. Politik förstås, en värld där ute behövde förändras. Jag var nyseparerad, jag längtade efter att få vräka mitt livs bord över ända (obs, metafor), dra iväg och sitta på ett subwaytåg från Brooklyn in till Manhattan och gå upp i vimlet på 34th street. Barnsligt tänkt, inte så där här och nu som man ska, men nu är jag ju också smula barnslig och inte värst mindful.
Jag ville äventyr, men i den riktiga världen satt jag fattig i ett hem med klängväxter på väggen som letade sig in i mitt storarum. Jag var fri, men innerst inne drömde jag om det alla drömmer om: att älska och bli älskad och att betyda något för någon och världen. Och Tom Waits sjöng sin sång på min dator, från världens största och bästa stad och hela vägen till en obetydlig gata i Malmö. Jag drömde och smidde planer, som jag alltid gör.
År senare satt jag verkligen på det där tåget, men åt andra hållet, från downtown och utåt. Flickorna från Brooklyn satt och fnittrade och en stolt man i dyr hatt halvsov med New York Post i knät och jag satt där med min Sara, två bortkomna barn i den silvriga vagnen. Det var en lång tur nere i marken och så upp igen och ut på höga metallställningar högt över gator med gula taxibilar och skyltar på ryska, spanska och jiddisch Sen stannade tåget med ett ryck och man tog sig ner på Coney Island och kände Atlantens vindar smeka och dofter av popcorn och varmkorv steg upp och blandades med molnen och det stängda tivolit väntade in nästa säsong.
Allt jag önskar har jag inte fått, allt jag vill ha har jag inte skaffat mig. I en reformists hjärta dyker det alltid upp nya planer och mål. Det ligger inte för mig att slå mig till ro, det gäller bara att lära sig hantera rastlöshet och inpulser. En vacker dag kanske jag lyckas med det. Pm jag lever så länge.

Jungleland

Det blir aldrig riktigt putsat i våra kvarter. En fyrhjuling smattrar förbi på gatan och fyra mörka män står vid en kritvit Audi och diskuterar högt och ljudligt på arabiska. Ut från restaurang Sara kommer en familj med påsar i handen. Man ser att de är turister, för blickarna far fram och åter på gatan. Vi är inte i Småland längre, tänker dom. Ändå hör man småländska lika ofta som skånska här, Kristianstadsgatan och Simrishamnsgatan är fulla av politiska flyktingar från Eksjö och Växjö och lycksökare från Kalmar och Mariannelund. Gentrifieringen verkar aldrig komma, men Sunk-Ica satsar på en bättre förbutik och ut åker den kinesiska familjen, den sure äldste sonen som delade ut paket och mamman och systern som tog emot tipskuponger, men aldrig sålde något av sina märkliga maträtter. Borta är de, men EU-migranterna fortsätter att utan större lycka truga på oss sina Faktum och min granne viggar folk på enkronor om det är långt till pensionen. Ibland känner han igen oss. Kaffebaren och Möllans ost är det enda tydliga hipstriga i vår närhet, men dit går ingen man känner, om man nu inte känner Fredrik Gertten, förstås. Fortfarande är det mer lågpris, smuggelcigg och stöl än IPA och husmanskost på plåtfat till överpriser.
En kille som tydligen är moderat, eller i alla fall fb-vän med alla moderater i mitt flöde, skriver i Sydsvenskan att Malmö inte alls är som Chicago, utan Sveriges New York. Ja. Det kom du på. Malmö är ständigt ett statement, alltid något som älskas och hatas lika passionerat. Det är inget man någonsin är cool inför. Det ska ständigt förses med namn och metaforer.
Att högern länge skytt oss, medan vänsterfolk älskat oss förbryllar mig. Ingen svensk stad är så liberal på gott och ont som Malmö, särskilt om man jämför med de städer och platser som flaggar allra mest i blått. Här på Möllan prisas inga socialistiska dogmer i vardag och verklighet, här är det kapitalism som gäller, ibland rent röveri, men för det mesta blommande mångfaldigt. Inga käcka slagord eller aldrig så tuffa målningar på planket till parken ändrar på det. Vi går inte i räta led i 214 22. Det här är djungeln, det här är inte savannen. Se upp så du inte går vilse. Bli inte rädd när du hör sirenenerna, det är inget som angår dig.

Star, star

Jag funderar på att öppna min gamla blogg för läsning igen. Ni vet, jag skrev för mina vänner, sympatisörer och för att få ur mig saker som låg och puttrade som surdeg i mitt bakhuvud, men det lästes av några som om det vore partiprogrammet eller yrkanden i kommunfullmäktige.
Vi har ett klimat där den som har uppdrag aldrig kan provskriva, aldrig får lov att testa en idé eller yttra en tanke med mindre än att man är beredd att springa gatlopp. Vad menade du med det där? Jag vet inte alltid. Kanske visste jag när jag skrev, men nu not so much. Jag tänker inte gräva mig en grop av skuld och skam. Det kan vara jag som har fel när jag hävdar att det behövs röster som inte låter som gymnasister som skriver uppsats för ett A, som inte själlöst målar över alla skavanker med vitt.
Men man ska leva här och nu har jag förstått, som en glad hund som viftar på svansen. Du låter bitter? Åh, tror du det. Nej, jag försöker med all kraft hålla drypande ironier och sarkasmer borta, försöker hålla mig kvar och vänta in den dag då det på nytt glittrar i mina ögon.
Funderar som sagt på att öppna den gamla bloggen för läsning. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Keep on rocking in the free world

När hon den där leadsingern i "Hurray for the riffraff" säger att hon på bandets vägnar vill säga Fuck Donald Trump, så jublar tältet. Det är en lättköpt seger. Här på Roskildefestivalens leriga yta trampar inte många fötter som tillhör kroppar vars händer lägger Dansk Folkepartis valdedel i urnan eller vars huvud är bittra och missunnsamma. Här är vi med våra vänner, detta är det Danmark vi känner. Därför trivs jag så bra, trots långa köer till flæskestegsandwichen och de bästa platserna vid scenen och trots doften av piss och bränd cannabis och all nedskräpning. Vi rockar i den fria världen.
Och efter liberal amerikana söker jag mig till canopyscenen, den orangea gigantiska. Ett band från Oxford spelar nån slags artpop inför hoppande studenter. Det är inte bra, det är inte rock, det är för akademiskt, så jävla Henrik Venant. Studentstäder kan inte det där, rock kommer från industristäder och country från de felslagna skördarnas magra tegar. Den mätta dagen är aldrig störst i musikens värld.
Jag köper kaffe och äpplekaka och äter och dricker och skular drån regnet. Folk passerar. Hippies från förr, de som dominerade på de första festivalerna. Deras slitna batiktröjor är tvättade för tusende gången sen 1972. Sen har vi alla generationer via de passionerade rockdiggarna som lägger schemat minutiöst förbi de alltid fulla och kåta, som lika gärna kundr varit i Pildammsparken ner till de nyfikna nybörjarna, sån som jag själv var en sjuttiotalssommar full av näktergalssång, stolt som en tupp med armbandet fast om armen.
Sen är det dags att köa för Neil Young och det tar det bästa av två timmar. Det är det fett värt. Neil har ett nytt band med Willie Nelsons söner (bara en sån sak), men han börjar solo med sina slagdängor, fantastiskt vid piano, orgel och akustisk gitarr. Den delen av setet slutar i miljökatastrof innan bandet släpps in och det rockas i den fria världen. Kanske tycker jag just ikväll att de mer countryliknande inslagen är bättre, men det kan bero på mig mer än på Neil och hans band. Det är i alla fall något annat än Crazy horse, inga svinlånga gitarrdueller, men långt och länge nog ändå. Bäst är Everybody knows this is nowhere eller Powderfinger, för den är ju alltid bäst. Och mest saknad är Helpless. Om man nu kan säga att man saknar något efter tre timmar Neil Young. Frågan är varför denne buttre man når så rakt in i blodomloppet på så många av oss, är det tonen i rösten eller skärpan i spelet? Ingen vet, och det som inte är trasigt behöver heller inte fixas.
Hem sen, med lera under skorna och med ångesten över att kanske ha tappat passet och inställda tåg. Läser att USA:s bilförsäljning slår nya rekord och somnar gott med öronsus och trötta ben.