lördag 27 augusti 2016

Identity

Så, nu rebootar vi bloggen. Man ska aldrig vänta för länge med sånt, det ligger i utsagans natur, "för länge" är alltid något dåligt, precis som "för lite" eller eller "för kort" eller så. Det där med att modulera in rätt frekvens har aldrig varit min styrka, men jag har alltid försökt leva efter principen att det är bättre att göra fel än att inte göra något och att det man gör alltid retar någon, även när det inte är meningen. Det är inte så man boostar sina career opportunities, har jag blivit varse. Tiga är bokstavligt talat guld i politiken och arbetslivet. Tiga, eller möjligen eka ut bekräftelser i kammaren. Frågan är dock om det förändrar världen så mycket.
Men det som snurrade i mitt huvud denna morgon som en gammal punklåt, eftersom det är en gammal punklåt, är Identity med X-ray spex. Mer skrik än sång, men this is England '78 och inte flamsig trallpunk från nittiotalet, så det sägs saker, även om det är svårt att höra. Identitet, man är den man är, liksom. Eller låtsas vara den man vill vara tills fake it 'til you make it har kickat in.
Det är befriande och långt från dagens gravallvarliga trista missionerande ödesmättade identitetspolitik där predikanten piskar in att du alltid kommer att vara den du föddes att vara, oavsett materiella förutsättningar och livsval. Vite man, du föddes till förtryckare, om du så föddes i en husvagn av föräldrar som åt kall pizza till frukost med rosita som måltidsdryck. Du kommer aldrig undan ditt öde. Idpol är vår tids maoism och den infiltrerar samhällskroppen på samma sätt och kommer att glömmas bort lika snabbt. För ingen minns längre hur kungen beundrade Maos ledarskap och diktning, eller hur namnkunniga medlemmar i vårt samarbetsparti svärmade för folkkommuner och till och med Demokratiska Kampuchea och jag förlåter dem, på samma sätt som jag kommer att förlåta dem som håller min pappas morfar, utauktionerad till en storbonde, frusen, barfota, slitandes från morgon till kväll, ansvarig för kolonialism och slaveri. Jag förlåter dem, ty de veta icke vad de göra, men jag säger emot. Och lyssnar på gammal punk.

tisdag 16 augusti 2016

When I grow up (to be a man)

Några rader om att vi som jobbat med barn i förorterna kan ta på oss ansvaret för bilbränderna i någon mån, därför att vi inte lyckats helt med genuspedagogiken, fick upp varenda töntig rasist och även några förvirrade moderater på banan. Öh, liksom, det är ju fan hårda tag som gäller, kved man i illustra grupper på nätet och givetvis i ännu en flashbacktråd. Självklart drogs gamla försyndelser upp, för hur det än är så slår personangrepp alltid bättre än diskussion i sak, särskilt när syftet är att dunka rygg och peppa varandra till nya reaktionära stordåd i sajbern.
Men jag håller fast vid min syn. Som män lär vi oss att inte gråta och inte blotta känslor alltför mycket och den amputationen kan göra oss funktionshindrade för livet. Vi kräver av oss själva att vi ska vara starka, stolta och initiativkraftiga. Då kan vi bli rika, få ligga mycket och framförallt få andra mäns avundsjuka blickar. Genuspedagogik är att avvisa den stereotypen. Genuspedagogik är i den liberala tappning jag förespråkar att varje individ ska hitta sin väg att bli människa och därefter köna sig om hen så önskar. Jag förstår att det hotar dem som lärt sig att älska de förtryckande rollerna, som när de tappat allt annat hopp åtminstone har genitalier att vara stolta över. Ja, jag tror att det skulle brinna färre bilar om könsrollerna försvann och alla fick söka sin egen väg, ja. om vi vuxna var män nog att ifrågasätta oss själva och de roller vi hamnat i.

tisdag 9 augusti 2016

Jag är bara en på moder jord

Hösten 1981 bodde jag i ett studentrum uppe i Masthugget. Det var sunkigt, trist och trångt. Jag hade hoppats på att få dela korridor med vackra studentskor som jag kunde dricka te och prata revolution med, med det här var under bostadsöverskottets tid, så det var mest överliggare, övervintrare och alkisar som fanns i korridorerna. Och så den här gymnasieeleven då. Jag gjorde inga läxor, jag läste sånt jag gillade att läsa och lyssnade på Magnus Lindbergs andra LP på kassett. Nån stereo hade jag inte, så skivorna vilade ledsna i sina backar. Magnus Lindberg, lika bortglömd som den där tiden då Öster tog sitt sista SM-guld och löven yrde i backarna i det då ännu inte gentrifierade Masthugget. Nere på skivhugget, men mest på Bengans botaniserade jag dagligen efter ny musik och under promenader in till centrum, genom det slitna ruffiga Haga, med sina svartklubbar, ockuperade hus och skumma kinakrogar som inte höll så hårt på åldersgränserna gjorde jag förvirrade politiska analyser som jag lyckligtvis höll för mig själv. På luciadagens morgon vaknade jag, slog på radion och hörde kanoners muller från Warszawa, Gdańsk och Poznań strömma ut och täppa till truten på allt som stavades hopp om frihet. Jag såg ut genom fönstret. Snöblandat regn föll och den där läraren som bodde på Klamparegatan mittemot gick runt i sitt kök med bister min. Jag klädde mig och förberedde mig för att  gå mot skolan, förberedde mig på att få försvara socialismen inför pojkarna från Långedrag och Fiskebäck, men automatvapen mot fackföreningsaktiva kan ingen någonsin motivera. Magnus Lindberg satte perspektivet en sista gång innan jag låste dörren till mitt trista rum. Du är bara en människa i mängden, Anders. Gör dig inte till.

Je t'aime (moi non plus)

Allt är inte bilbränder och barn som säljs som sexslavar medan polisen ägnar sig åt att kolla pass lite lojt i Hyllie. Sa jag förresten att jag blev stoppad av en polisbil på Gustav Adolfs torg? Mitt hjärta hoppade till, för nåt finns väl alltid att anklaga en för. Men det var bara en glad polizist som tyckte att det var kul att se en gaiströja här i den babyblåa stan. Han längtade hem. Det var kanske inte för att idkolla pendlare på en blåsig station som han blev snut.
Nä, allt är inte det värsta och det ska det såklart inte vara. Först gör vi revolution,  sen äter vi en god middag, eller hur det nu var Mikael Wiehe sa. Men det finns gränser för ytlighet och navelskådande. Under gårdagens löptur lyssnade jag på ett sommar i P1 med en hyfsat begåvad sångerska och låtskrivare som i en timme ältade hur hon varit av och på med sin trumslagare i ett decennium eller så. Jag trycker att var och en får engagera sig i vad den vill, men att använda sitt mediala utrymme till att prata som en oerfaren tonårsbrud stör mig. Att hon sen berättar om att hon en gång blev bedragen understryker bara barnsligheten och världsfrånvändheten. Alla som är vuxna har på ett eller annat sätt utsatt eller utsatts för otrohet på det ena eller andra sättet. Det ingår. Att kärleken och förmågan att leva med andra är en konst som kan behöva omtalas i offentligheten är en annan sak. Mitt tips är att man i så fall lyfter sina erfarenheter till något allmängiltigt, nåt som jag kan ta med mig i mitt liv. Men är det jag som är gnällig. Kanske är i själva verket skvaller om kändisar jättespännande.

fredag 5 augusti 2016

All things must pass

Ligger på hotellrummet och läser i ADHD-boken. Det är en plåga. Jag har inte bara ärvt dessa gener, jag har med berått mod valt att föra dem vidare till fyra människor som har att hantera sina liv. Det jag kan göra är att finnas där och visa att jag vet och förstår, men samvetet ropar högt. Så slår klockan i den monumentala kyrkan tvärs över gatan och det är tryggt och tydligt. Säga vad man vill om papisterna, men de är inte blyga i uttrycken. Vi är i Gdańsk nu och lager på lager av historia kan skalas av som överallt i det här landet. Hur var det i det här huset på våren 1945? Kanske satt en familj och packade sina saker i väskor, medan ryska soldaters artillerield hördes från skogarna mil bort? Och i januari 1982, soldater i blötsnön på gatan utanför och nedrivna affischer med en annan man med en annan slags mustasch och vackra slängiga röda bokstäver. Och nudå, vart går det vackra prövade Polen? En man med cammobrallor och svart T-shirt med någon slags örn och svårbegriplig text passerar förbi där nere. Musiken från uteserveringen är kubansk. Ett samkönat par går hand i hand, modigt i detta land.
Bredvid mig på dubbelsängen i ligger min yngste och surfar på mobilen. Vi har några sköna dagar ihop, långt från prövningar och plikter. Här kan vi äta kebab till frukost och försvinna i vårt eget precis när vi själva vill. Klassisk turism blandas med cheesecakes på engelska kedjefik och besök i köpcentra. Vi går genom den där varvsporten där kommunismen föll och det kör ihop sig för sonen med arbetaruppror mot röda fanor, men det var ju så det var de där andlöst spännande augustidagarna. Nu är allt museum och minnen, nu tar man det för givet, också nu när det hotas. Det är min tredje gång i Gdańsk första gången var med ett gäng unga radikaler som nu splittrats för vinden av skilda planer och även ett dödsfall. Allt här låg i startgroparna och det var slitet, men hoppfullt. Andra gången med min dåvarande och vårt första gemensamma barn, vi var inne i vår bubbla och det var min andra chans och två små bruna ögon låg i en barnvagn och tittade upp i den blåa skyn och log. Och nu är nu. Min yngste, i gamla bloggen alltid kallad minstebror, skrattar åt nån youtubevideo. All things must pass.

måndag 1 augusti 2016

Annie's song

Det blir inte alltid som man tror. John Denver och hans Annie skildes trots sången han skrev, sången om att hon fyller upp honom som en natt i skogen. Enkla frågor ger enkla svar och det som snabbt kommer till en flyr oftast bort lika hastigt. Se upp med alltför svulstiga metaforer dessutom. De är som gamla tidningar som snabbt flammar upp i kakelugnen bara för att minuten senare gå vidare i kretsloppet och bli till aska.
Nu är dessutom båda döda för säkerhets skull. John och Annie, alltså. Själv står jag i ett gathörn i Warszawa. Bengaler brinner, rödvita flaggor fladdrar och det ropas och sjungs. Det är årsdagen av Warszawaupproret och i högerextremisters förvridna värld kan minnet av ett legitimt uppror mot den nazistiska övermakten vara ett tillfälle att känna sig större och starkare än andra och skrika ut det på gatan. För mig är det helt ologiskt, men vad vet väl en barnpassare om så svåra saker. Jag har svårt att tro att hjältarna från 1944 offrade allt för att några 70 år senare ska kasta skit på andra i deras namn. Gathörnet jag står i är ungefär så centralt man kan komma i den polska huvudstaden. Bakom min rygg tonar det vidriga kulturpalatset upp, en ful tårtliknande sak som en gång bar Josef Stalins namn och som var en gåva från Sovjetunionen. Min femtonåring står bredvid mig. Hans huvud surrar av uppror och läktarkultur, hans socialism är inte nostalgisk så han avböjer att gå in in i det stora huset. Han gör klokt i att inte längta bakåt, för jag har stått i det här hörnet förut och kollat parader. Då var det 1974 och grupp efter grupp av barn med röda fanor, folkdansare, soldater och allt vad tänkas kan av välorganiserad realsocialism passerade inför en tusenhövdad publik och ovanför allt partipamparna från alla socialistiska broderstater på ett podium. Det som firades då var en ännu större historisk lögn, en quislingstat som fyllde år, en regim nu lika utplånad som Fiat polski och köerna till affärerna. För att kunna se bättre försökte jag ta mig upp på en soptunna, men det enda som hände var att två välkammade polska pojkar föll som furor, stela av skräck. Det var den sommaren då Jan Tomaszewski tog Staffan Tappers straff, det var Abbas seger i Brighton, det var kärnvapen och murar genom Europa. Ännu var jag ljushårig och det fanns inte ens längst in mina skrymslen tankar att jag skulle bli pappa en dag, det var lika overkligt som att Polen en dag skulle vara ett land där fascister - igen - paraderar. Jag håller tillbaka resonemangen med sonen om att det trots allt är bättre nu. För femtonåringen ska det aldrig vara bra nog. Like a storm in a desert, like a sleepy blue ocean.