Den sista morgonen

Jag vaknar klockan sex på ett hotellrum i Stockholm, ett rum med en utsikt över vatten, höstlöv och stillhet. Uppe i frukostmatsalen igår satt ett ungt par med en baby i sjukhusets traditionella plastbalja. De åt och talade lågmält, gripna av sina livs största stund. Förstår ni att inget nånsin blir som förr, tänkte jag, förstår ni att den dagen man sätter kött och blod till världen förändras precis allt. Men ni klarar det. Mitt eget första kött och blod står och väntar på perrongen på Ropsten. Vi ska ha några timmar tillsammans av samtal och hejande bland höstlöven. Det blir en förmiddag av ord och sen går Sara i mål och det är min tur att ställa mig beredd i fållan. Jag behöver det här, behöver upprättelsen, behöver hämnden på livet och makterna. Nu tickar mitt hjärta, nu blir jag inte yr och måste gå av vid Hustegaholm, nu andas jag in tung höstluft och dammet yr där på den gröna ön. Jag bjuder på att behöva gå i en del av backarna, för jag vet att jag kommer i mål. Och på kvällen firar vi med stumma ben och glänsande medaljer. Och somnar tryggt på hotellet inne på Sös.
Och jag vaknar alltså klockan sex och vaderna känns ännu. Från ingenstans kommer en oro inför morgondagen, inte metaforiskt, utan helt konkret, förberedelser för saker som ska hända på jobbet. Jag skriver en lista och hoppas att det räcker. Och tiden? Tiden är ingenting, livet är allt och själen behöver ro.

Sång till punkarna

Jag lyssnar på Attentat när de sjunger om punkarna i Göteborg. Jag kan se Jönsson framför mig när han kommer i sina slitna kläder uppför avenyn en lördag i början på åttiotalet. Kanske vinkar han åt skådespelaren Kent Andersson som sneddar över spåren och och med nöd och näppe undgår att bli påkörd av en fyra på väg mot Saltholmen. Utanför systemet står en tjej med långt mörkt hår och säljer Proletären. Ingen köper, men ett fyllo ber om fem spänn till en Dala stark. Det var en tid då man delade in sig i grupperingar och klädde sig efter den musik man lyssnade på eller den politiska organisation man sympade med. KU-are i palleschal och rutig skjorta, SSU-are i skäggstubb och r-are i skjorta och kavaj. Men jag kvalade fan inte in nånstans då heller. Det var trist att inte kunna gå all in i något, men tvärsäkerhet och att klä sig i uniform var fan så mycket värre. I mitt liv har det alltid funnits så många aber och frågetecken, så många anledningar att både lyssna på hårt proddad musik och outtakes från källarband samma dag. Så ingen såg mig gå nerför avenyn med min kasse full av skivor och böcker. Ingen ville veta var jag hade köpt min tröja, ingen fattade vilken melodi jag visslade på. Jag klev på spårvagnen vid Valand och åkte till mitt eget universum.

Powderfinger

De nya lurarna passar för Neil Young och Crazy horse när de krämar i och det passar under cykelturen genom stan, över asfalt, broar och gatstenar. Det städar skallen mentalt inför politiska samtal och förslag bakom lyckta dörrar i den gamla hovrätten.
  Det slår mig hur mycket sakligare folk kan vara när det inte finns publik som lyssnar eller journalister som antecknar, hur mycket mer lösningar och mindre show det blir. Personligen har jag ju svårt att inte vara den jag är, svårt att följa uppgjorda strategier och finurligheter som andra tänkt ut, så jag är den impulsiva och känslosamma människa jag är hela tiden. Jag kan liksom inte gå med i drev, jag tycker snarare synd om dem som utsätts, även om de är idioter. Så när jag läser att en moderat nämndskollega instämmer i åsikten att miljöpartiet borde åtalas för våra åsikter om trafik, så orkar jag bara sucka åt det. För jag vet att han inte skulle säga det öga mot öga, jag vet att han inte tycker så på riktigt, jag vet att han bara blir som han umgås.
De drivkrafter som fick in mig i politiken handlar om att en annan värld är möjlig, eller rättare sagt att samma gamla värld går att ändra. Det är också det åtagandet jag gjorde när jag skaffade ungar, att se till att världen blir en bättre plats lagom tills de ska ta över den. Det gör också att jag hellre gör fel än ingenting, att jag hellre sträcker ut en öppen hand än en knytnäve. Så alla ni som lägger energi på att försöka nita mig för gamla misstag, ja, jag får leva med det, för gjort är gjort. Alla ni som hellre slår under bältet än ser mig i ögonen, välkomna. Jag är den jag är. Och på dagen två år efter att jag valdes in i kommunfullmäktige, så hotar jag inte med att gå, jag lovar att stanna.

Tårar över city

För en dryg vecka sen kände jag för första gången sedan jag ville flytta ifrån Möllan. Ja, ni läste rätt. Jag som kom hem hit i årsskiftet 10/11 med Sara och alla ungar, hem till området dit vi kände att vi hörde, där friheten på riktigt är större. Men på samma dag som en kollega som bor borta vid Jesusparken berättade att hon kände sig otrygg bland alla dealare och skumt folk som rör sig i området mötte jag två killar som hade förskansat sig i vår portuppgång, väntandes på någon eller något, vägrandes att flytta sig. Och så var det den jävla trafiken här utanför, fartsträckor för unga män med mer testosteron än omdöme och okynneskörande människor som borde skaffa cykel eller Jojo-kort istället för att göra skit för klimatet och och kvävedioxidhalterna. Och så skräpigheten, att folk bara slänger skit överallt utan att bry sig.
Jag kände att jag ville packa in oss och bara dra härifrån. Och det var första gången. Kanske känner alla så bågon gång. Troligen är det inte perfekt nånstans. Och på landet eller i villabälten eller golfghetton skule jag snabbt försmäkta. Så jag stannar. Jag stannar och försöker förändra istället.
Och sorry, men jag är måttligt pigg på breda vägar och kontinentala drogvanor. Att ungarna kan ta sig hem tryggt och säkert är viktigare än vuxnas frihet att göra vad de vill med sina kroppar och sina bilar.