Den sista morgonen

Jag vaknar klockan sex på ett hotellrum i Stockholm, ett rum med en utsikt över vatten, höstlöv och stillhet. Uppe i frukostmatsalen igår satt ett ungt par med en baby i sjukhusets traditionella plastbalja. De åt och talade lågmält, gripna av sina livs största stund. Förstår ni att inget nånsin blir som förr, tänkte jag, förstår ni att den dagen man sätter kött och blod till världen förändras precis allt. Men ni klarar det. Mitt eget första kött och blod står och väntar på perrongen på Ropsten. Vi ska ha några timmar tillsammans av samtal och hejande bland höstlöven. Det blir en förmiddag av ord och sen går Sara i mål och det är min tur att ställa mig beredd i fållan. Jag behöver det här, behöver upprättelsen, behöver hämnden på livet och makterna. Nu tickar mitt hjärta, nu blir jag inte yr och måste gå av vid Hustegaholm, nu andas jag in tung höstluft och dammet yr där på den gröna ön. Jag bjuder på att behöva gå i en del av backarna, för jag vet att jag kommer i mål. Och på kvällen firar vi med stumma ben och glänsande medaljer. Och somnar tryggt på hotellet inne på Sös.
Och jag vaknar alltså klockan sex och vaderna känns ännu. Från ingenstans kommer en oro inför morgondagen, inte metaforiskt, utan helt konkret, förberedelser för saker som ska hända på jobbet. Jag skriver en lista och hoppas att det räcker. Och tiden? Tiden är ingenting, livet är allt och själen behöver ro.