Powderfinger

De nya lurarna passar för Neil Young och Crazy horse när de krämar i och det passar under cykelturen genom stan, över asfalt, broar och gatstenar. Det städar skallen mentalt inför politiska samtal och förslag bakom lyckta dörrar i den gamla hovrätten.
  Det slår mig hur mycket sakligare folk kan vara när det inte finns publik som lyssnar eller journalister som antecknar, hur mycket mer lösningar och mindre show det blir. Personligen har jag ju svårt att inte vara den jag är, svårt att följa uppgjorda strategier och finurligheter som andra tänkt ut, så jag är den impulsiva och känslosamma människa jag är hela tiden. Jag kan liksom inte gå med i drev, jag tycker snarare synd om dem som utsätts, även om de är idioter. Så när jag läser att en moderat nämndskollega instämmer i åsikten att miljöpartiet borde åtalas för våra åsikter om trafik, så orkar jag bara sucka åt det. För jag vet att han inte skulle säga det öga mot öga, jag vet att han inte tycker så på riktigt, jag vet att han bara blir som han umgås.
De drivkrafter som fick in mig i politiken handlar om att en annan värld är möjlig, eller rättare sagt att samma gamla värld går att ändra. Det är också det åtagandet jag gjorde när jag skaffade ungar, att se till att världen blir en bättre plats lagom tills de ska ta över den. Det gör också att jag hellre gör fel än ingenting, att jag hellre sträcker ut en öppen hand än en knytnäve. Så alla ni som lägger energi på att försöka nita mig för gamla misstag, ja, jag får leva med det, för gjort är gjort. Alla ni som hellre slår under bältet än ser mig i ögonen, välkomna. Jag är den jag är. Och på dagen två år efter att jag valdes in i kommunfullmäktige, så hotar jag inte med att gå, jag lovar att stanna.