Jag lyssnar på Attentat när de sjunger om punkarna i Göteborg. Jag kan se Jönsson framför mig när han kommer i sina slitna kläder uppför avenyn en lördag i början på åttiotalet. Kanske vinkar han åt skådespelaren Kent Andersson som sneddar över spåren och och med nöd och näppe undgår att bli påkörd av en fyra på väg mot Saltholmen. Utanför systemet står en tjej med långt mörkt hår och säljer Proletären. Ingen köper, men ett fyllo ber om fem spänn till en Dala stark. Det var en tid då man delade in sig i grupperingar och klädde sig efter den musik man lyssnade på eller den politiska organisation man sympade med. KU-are i palleschal och rutig skjorta, SSU-are i skäggstubb och r-are i skjorta och kavaj. Men jag kvalade fan inte in nånstans då heller. Det var trist att inte kunna gå all in i något, men tvärsäkerhet och att klä sig i uniform var fan så mycket värre. I mitt liv har det alltid funnits så många aber och frågetecken, så många anledningar att både lyssna på hårt proddad musik och outtakes från källarband samma dag. Så ingen såg mig gå nerför avenyn med min kasse full av skivor och böcker. Ingen ville veta var jag hade köpt min tröja, ingen fattade vilken melodi jag visslade på. Jag klev på spårvagnen vid Valand och åkte till mitt eget universum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar