Tårar över city

För en dryg vecka sen kände jag för första gången sedan jag ville flytta ifrån Möllan. Ja, ni läste rätt. Jag som kom hem hit i årsskiftet 10/11 med Sara och alla ungar, hem till området dit vi kände att vi hörde, där friheten på riktigt är större. Men på samma dag som en kollega som bor borta vid Jesusparken berättade att hon kände sig otrygg bland alla dealare och skumt folk som rör sig i området mötte jag två killar som hade förskansat sig i vår portuppgång, väntandes på någon eller något, vägrandes att flytta sig. Och så var det den jävla trafiken här utanför, fartsträckor för unga män med mer testosteron än omdöme och okynneskörande människor som borde skaffa cykel eller Jojo-kort istället för att göra skit för klimatet och och kvävedioxidhalterna. Och så skräpigheten, att folk bara slänger skit överallt utan att bry sig.
Jag kände att jag ville packa in oss och bara dra härifrån. Och det var första gången. Kanske känner alla så bågon gång. Troligen är det inte perfekt nånstans. Och på landet eller i villabälten eller golfghetton skule jag snabbt försmäkta. Så jag stannar. Jag stannar och försöker förändra istället.
Och sorry, men jag är måttligt pigg på breda vägar och kontinentala drogvanor. Att ungarna kan ta sig hem tryggt och säkert är viktigare än vuxnas frihet att göra vad de vill med sina kroppar och sina bilar.