onsdag 5 oktober 2016

Telephone line

"Hello. How are you?"
Samtidigt som all punk och tuff rock och reggae och allt var det var så gillade man ELO, detta överproducerade band, Jeff Lynnes lekstuga och drömverkstad. Och Telephone line var den första låten jag hörde med dem, överförd med knastrande radiovågor från Luxemburg och in i mitt pojkrum. Signalerna gick fram. Jag borde ringa det där samtalet, men det var svårt att lyfta luren och lämna ut sig. Att få fel besked kunde innebära min sociala död, det var jag övertygad om. Så jag fortsatte lyssna på radion. Kanske bad jag en bön om att hon skulle ringa mig istället, men så blev det inte. Jag låg på min säng, överkastet var gult och blått och finns än, nu befordrad till utflyktsfilt. Sist jag hade det med var i Klagshamn i juli, den enda gången i år som jag badade i havet.
Och det tog år innan jag lärde mig att ringa nervösa samtal och det kan fortfarande vara jobbigt. Myndigheter, jobb, politik eller media, det är aldrig något problem. Jag tar på min mask och fixar det. Men öra mot öra mot andra människor rent personligt är så mycket svårare. Men det går och de där samtalen som man trodde var liv och död är hur som helst ett minne blott. Under ett antal åt var alkoholen smörjmedel för det mesta, men det tog abrupt slut, som ni vet och bra var det.
Och jag ler när jag tänker på att mina ungar fostrats att våga mer. Yngste sonen var väl sju när han ringde runt och bjöd in klasskamrater på kalas. Jag satt häpen bredvid. Evolution. Och bad som hände med ELO vet jag inte, men Radio Luxemburg stängde 1990. Tiden sprang ifrån mellanvågen. Rummet och huset finns kvar, men det är på alla sätt långt borta.

lördag 1 oktober 2016

In the ghetto

Den 1 augusti 1993 flyttade jag in i en liten lägenhet på Gånglåtsvägen 37 i stadsdelen Lindängen här i Malmö. Det var HSB som ägde kvarteret, men det var hyresrätt, för de flesta som bodde där hade dåligt med besparingar och små chanser att få lån i banken. Min lägenhet var en tvåa med kök i mitten och vardagsrum till vänster och sovrum till höger. Ungarna fick sovrummet, jag installerade en våningssäng av trä från Ikea. Själv sov jag i vardagsrummet. Lägenheten var mörk och illa hållen, men det var billigt och beboeligt så länge. I lägenheten bredvid bodde ett knarkarpar som både sålde knark och annat, möjligen hennes kropp också, för att finansiera sina dyra vanor och hade jag otur så gick några av deras kompisar in i min lägenhet istället. En gång fick de med sig min plånbok ut. En annan gång hade de stulit mina fullmäktigehandlingar som posten ställt framför min dörr. De ville att jag skulle köpa tillbaka handlingarna, men jag gick till stadshuset och fick nya istället. Efter det försökte jag komma ihåg att låsa och bad posten att sluta ställa post framför dörren.
   Men trots detta var de flesta som bodde i området var inte knarkare eller tjuvar, lika lite som nu. Som jag sa i torsdags i kommunfullmäktige, så var Lindängenborna till största delen folk som gick upp på morgonen och skötte det de skulle. Folk jobbade, studerade och en del var arbetslösa. Självklart fanns det en överrepresentation av folk som med Carl-Axel Roslunds ord dragit en nitlott i livet, men man ska inte överdriva. De flesta skötte sitt. Även MC-klubben några kvarter bort hade sina affärer för sig. Gud vet vad de gjorde, men mig störde de inte. Och ungarna och jag hade picknickar på kullen med utsikt över fälten där nu Lindängelund växer fram. Ibland åkte vi till Köpenhamn med buss och färja eller gick på fotboll på stadion. Det gick mycket lite nöd på oss.
   Flickvänner och bekantskaper kom och gick i den lilla lägenheten, det var medelklasskvinnor som tyckte förorten var exotisk. Vi satt på den pyttelilla balkongen och rökte marlboros och drack rödvin. Det är i sanning längesen. När det blev allvar med hon som skulle bli mina yngsta barns mamma så flyttade vi till centrum av Malmö och där blir jag kvar. Hur det än är så är jag en sån som passar mitt i stan.
   Och i torsdags kom alltså Lindängen upp på agendan i kommunfullmäktige. Vi köper mark, vi bygger, vi förändrar. Bostadsbristen ska motas, skolorna ska bli bättre, området ska bli tätare och mer blandat. Grönt är det redan. Lindängenborna ska känna att de är sedda och ombrydda, även om det riskerar att slå över i paternalism. Hellre det än ingenting. SD gnällde och ville inte satsa på området. Videobutiken har stängt och det säljs knark, gnällde man, fast alla vet att det egentligen handlar om att rassarna skyr satsningar i invandrartäta områden. Så värst många VHS-er hyrs väl ändå inte ut i dessa dagar. Och knark såldes även förr, ibland så nära som vägg i vägg med barnfamiljer i en sliten tvåa. Jag vet, jag var där.