Strövtåg i hembygden

Sara och jag tog vagnen till Biskopsgården. Det var femman, det var fullt med folk, främmande men ändå så bekant. Här brukade vi åka, hem och bort för så länge sedan, jag och min första familj. Över älven i eget körfält med gnisslande hjul och klimatsmart elektrisk kraft. Tunga transporter för människor som annars väger lätt i världens alla vimmelreportage och topp 100-listor. På Hisingen stannar spårvagnarna ömsom över, ömsom under markytan, men sällan mitt på och de välbekanta hållplatsnamnen ropas ut i tur och ordning: Hjalmar Brantingsplatsen, Vågmästarplatsen, Wieselgrensplatsen, ödsliga blåsiga platser namnade efter kända män som aldrig satt sina fötter på ön. Sen kommer alla gator och torg på vädertemat och på hållplatsen Friskväderstorget tog jag Sara lätt i armen, för där skulle vi av. Här bodde inte Gyllenhammar, Hjörne eller Cederhöök, som Ensamma Hjärtan sjöng. Och här bodde inte vi särskilt länge heller, men det var det första stället som jag bodde på. Mina första stapplande steg som det brukar heta. Drygt fem år blev det, om jag räknat rätt. En vanlig familj bland vanliga familjer i miljonprogrammets föregångare. Modernt, luftigt och ljust bland Hisingens berg och dalar, en luft lättare att andas än det avgastyngda syrefattiga omoderna inne i stan. Här var gårdarna stora och nu som då barnrika, men det är andra språk som hörs nu, världen har flyttat in, ingen norska, ingen finska, ingen västgötska eller dalmål som då. Vi bodde här, det var här vi gick till Konsum och pantade drickaflaskor och mötte Bengt Anderberg på väg till systembolaget vid torget, det var här jag såg världen växa, här svängde vi från vänster- till högertrafik, här åt jag min första glass och fick min första knytnäve i ansiktet. Här passerade en gårdsfotograf en dag och tog en bild på mig. Jag hade blå skjorta med gula prickar och allvarliga bruna ögon som man kunde se rakt igenom. Jag var hudlös och lättsårad. Då som nu. Och innan ni tror att jag koketterar med mina svagheter så ska jag tydligt deklarera att jag inte för ett ögonblick har njutit av att vara lätt gråtmild och lättstörd. Mina defekter är inga politiskt korrekta funktionsvariationer. De är handikapp. Men nu var vi alltså i Biskopsgården. Jag visar Sara fragment av mina minnen, av en stadsdel som blivit fattigare på pengar, när nästan alla andra fått det bättre. Alla som kunde lämnade, vi också. Det är en lång väg från Biskopsgården till en centralt belägen bostadsrätt med stuckatur i taket, en lång väg bort från hembygden, om det nu är födelsplatsen som är hembygden, det tål att diskuteras. Ska vi vara sådär postmoderna och tro att man aldrig nånsin är nåt, utan bara blir till i nuet och mötet med andra, så är begreppet hur som helst totalt meningslöst. Sara och jag går hela vägen genom ett litet stycke skog och gator som skyltar med väder och värme till Vårväderstorget. Vid Blåsvädersgatan har någon skrivit en hyllning till den serbiske terroistledaren Arkan. Andra har kladdat sina namn eller velat meddela världen hur mycket de gillar Blåvitt eller Real Madrid.
Folk vill synas, vill bli ihågkomna, om så bara för banala saker. Nere vid Vårväder ligger kyrkan, modernistisk och vacker och för alltid instämplad i mitt pass, men låst som om man tappat hoppet om att kunna frälsa Hisingens prövade befolkning.