På väg per cykel hem från Bulltoftafältet börjar Sara sjunga med i en av Kents fina låtar. Jag vänder mig om och gör någon gest med fingrarna. Sara ler, svettig i löparutstyr, men med stora lurar on-ear. Regnet har just börjat. Den där låten har sin historia och är ett stående skämt i hemmet. Budskapet jag aldrig fattade. Det var på den tiden jag levde ensam med barnen och träffade kvinnor via internet och man utbytte bilder och sånger och jag vet inte allt. Tankar, kanske. En kvinna som jag dessutom träffade i verkliga livet ab und zu under ett år, långa bussturer ungefär varannan helg och långa stunder av tvivel och kortare av bekräftelse, ja ni vet hur det är, skickade den där låten till mig. Jag förstod inte vad den handlade om. Ska man framföra något till mig krävs tydlighet, jag är lite trögfattad emellanåt, vilket på många sätt präglade den där förbindelsen med kvinnan en lång bussresa bort. Om jag inte får tydliga besked så går jag omkring och tror saker och gissar och stalkar och bär mig konstigt åt. I varje fall gjorde jag det där och då. Nå, allt har ett slut och jag vet inte ens om jag skulle känna igen den där kvinnan på gatan längre. Kanske minns hon inte alls mig, hon gick vidare och blev tillsammans med någon på ett mer hanterbart avstånd, en man som hamnar i Aftonbladet på grund av sina grillskills och inte som frukten av impulsiva formuleringar. Och i höst ska jag gå och se Kent i Köpenhamn och Sara ska ännu en gång le och sjunga med. Huruvida den där andra kvinnan verkligen önskade något med sången hon msn-ade över förtäljer inte historien. Det finns gränser för vad man skriver i sin blogg. Och mot mig måste man som sagt vara tydlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar