Telephone line

"Hello. How are you?"
Samtidigt som all punk och tuff rock och reggae och allt var det var så gillade man ELO, detta överproducerade band, Jeff Lynnes lekstuga och drömverkstad. Och Telephone line var den första låten jag hörde med dem, överförd med knastrande radiovågor från Luxemburg och in i mitt pojkrum. Signalerna gick fram. Jag borde ringa det där samtalet, men det var svårt att lyfta luren och lämna ut sig. Att få fel besked kunde innebära min sociala död, det var jag övertygad om. Så jag fortsatte lyssna på radion. Kanske bad jag en bön om att hon skulle ringa mig istället, men så blev det inte. Jag låg på min säng, överkastet var gult och blått och finns än, nu befordrad till utflyktsfilt. Sist jag hade det med var i Klagshamn i juli, den enda gången i år som jag badade i havet.
Och det tog år innan jag lärde mig att ringa nervösa samtal och det kan fortfarande vara jobbigt. Myndigheter, jobb, politik eller media, det är aldrig något problem. Jag tar på min mask och fixar det. Men öra mot öra mot andra människor rent personligt är så mycket svårare. Men det går och de där samtalen som man trodde var liv och död är hur som helst ett minne blott. Under ett antal åt var alkoholen smörjmedel för det mesta, men det tog abrupt slut, som ni vet och bra var det.
Och jag ler när jag tänker på att mina ungar fostrats att våga mer. Yngste sonen var väl sju när han ringde runt och bjöd in klasskamrater på kalas. Jag satt häpen bredvid. Evolution. Och bad som hände med ELO vet jag inte, men Radio Luxemburg stängde 1990. Tiden sprang ifrån mellanvågen. Rummet och huset finns kvar, men det är på alla sätt långt borta.