Telephone line

"Hello. How are you?"
Samtidigt som all punk och tuff rock och reggae och allt var det var så gillade man ELO, detta överproducerade band, Jeff Lynnes lekstuga och drömverkstad. Och Telephone line var den första låten jag hörde med dem, överförd med knastrande radiovågor från Luxemburg och in i mitt pojkrum. Signalerna gick fram. Jag borde ringa det där samtalet, men det var svårt att lyfta luren och lämna ut sig. Att få fel besked kunde innebära min sociala död, det var jag övertygad om. Så jag fortsatte lyssna på radion. Kanske bad jag en bön om att hon skulle ringa mig istället, men så blev det inte. Jag låg på min säng, överkastet var gult och blått och finns än, nu befordrad till utflyktsfilt. Sist jag hade det med var i Klagshamn i juli, den enda gången i år som jag badade i havet.
Och det tog år innan jag lärde mig att ringa nervösa samtal och det kan fortfarande vara jobbigt. Myndigheter, jobb, politik eller media, det är aldrig något problem. Jag tar på min mask och fixar det. Men öra mot öra mot andra människor rent personligt är så mycket svårare. Men det går och de där samtalen som man trodde var liv och död är hur som helst ett minne blott. Under ett antal åt var alkoholen smörjmedel för det mesta, men det tog abrupt slut, som ni vet och bra var det.
Och jag ler när jag tänker på att mina ungar fostrats att våga mer. Yngste sonen var väl sju när han ringde runt och bjöd in klasskamrater på kalas. Jag satt häpen bredvid. Evolution. Och bad som hände med ELO vet jag inte, men Radio Luxemburg stängde 1990. Tiden sprang ifrån mellanvågen. Rummet och huset finns kvar, men det är på alla sätt långt borta.

In the ghetto

Den 1 augusti 1993 flyttade jag in i en liten lägenhet på Gånglåtsvägen 37 i stadsdelen Lindängen här i Malmö. Det var HSB som ägde kvarteret, men det var hyresrätt, för de flesta som bodde där hade dåligt med besparingar och små chanser att få lån i banken. Min lägenhet var en tvåa med kök i mitten och vardagsrum till vänster och sovrum till höger. Ungarna fick sovrummet, jag installerade en våningssäng av trä från Ikea. Själv sov jag i vardagsrummet. Lägenheten var mörk och illa hållen, men det var billigt och beboeligt så länge. I lägenheten bredvid bodde ett knarkarpar som både sålde knark och annat, möjligen hennes kropp också, för att finansiera sina dyra vanor och hade jag otur så gick några av deras kompisar in i min lägenhet istället. En gång fick de med sig min plånbok ut. En annan gång hade de stulit mina fullmäktigehandlingar som posten ställt framför min dörr. De ville att jag skulle köpa tillbaka handlingarna, men jag gick till stadshuset och fick nya istället. Efter det försökte jag komma ihåg att låsa och bad posten att sluta ställa post framför dörren.
   Men trots detta var de flesta som bodde i området var inte knarkare eller tjuvar, lika lite som nu. Som jag sa i torsdags i kommunfullmäktige, så var Lindängenborna till största delen folk som gick upp på morgonen och skötte det de skulle. Folk jobbade, studerade och en del var arbetslösa. Självklart fanns det en överrepresentation av folk som med Carl-Axel Roslunds ord dragit en nitlott i livet, men man ska inte överdriva. De flesta skötte sitt. Även MC-klubben några kvarter bort hade sina affärer för sig. Gud vet vad de gjorde, men mig störde de inte. Och ungarna och jag hade picknickar på kullen med utsikt över fälten där nu Lindängelund växer fram. Ibland åkte vi till Köpenhamn med buss och färja eller gick på fotboll på stadion. Det gick mycket lite nöd på oss.
   Flickvänner och bekantskaper kom och gick i den lilla lägenheten, det var medelklasskvinnor som tyckte förorten var exotisk. Vi satt på den pyttelilla balkongen och rökte marlboros och drack rödvin. Det är i sanning längesen. När det blev allvar med hon som skulle bli mina yngsta barns mamma så flyttade vi till centrum av Malmö och där blir jag kvar. Hur det än är så är jag en sån som passar mitt i stan.
   Och i torsdags kom alltså Lindängen upp på agendan i kommunfullmäktige. Vi köper mark, vi bygger, vi förändrar. Bostadsbristen ska motas, skolorna ska bli bättre, området ska bli tätare och mer blandat. Grönt är det redan. Lindängenborna ska känna att de är sedda och ombrydda, även om det riskerar att slå över i paternalism. Hellre det än ingenting. SD gnällde och ville inte satsa på området. Videobutiken har stängt och det säljs knark, gnällde man, fast alla vet att det egentligen handlar om att rassarna skyr satsningar i invandrartäta områden. Så värst många VHS-er hyrs väl ändå inte ut i dessa dagar. Och knark såldes även förr, ibland så nära som vägg i vägg med barnfamiljer i en sliten tvåa. Jag vet, jag var där.

Den sista morgonen

Jag vaknar klockan sex på ett hotellrum i Stockholm, ett rum med en utsikt över vatten, höstlöv och stillhet. Uppe i frukostmatsalen igår satt ett ungt par med en baby i sjukhusets traditionella plastbalja. De åt och talade lågmält, gripna av sina livs största stund. Förstår ni att inget nånsin blir som förr, tänkte jag, förstår ni att den dagen man sätter kött och blod till världen förändras precis allt. Men ni klarar det. Mitt eget första kött och blod står och väntar på perrongen på Ropsten. Vi ska ha några timmar tillsammans av samtal och hejande bland höstlöven. Det blir en förmiddag av ord och sen går Sara i mål och det är min tur att ställa mig beredd i fållan. Jag behöver det här, behöver upprättelsen, behöver hämnden på livet och makterna. Nu tickar mitt hjärta, nu blir jag inte yr och måste gå av vid Hustegaholm, nu andas jag in tung höstluft och dammet yr där på den gröna ön. Jag bjuder på att behöva gå i en del av backarna, för jag vet att jag kommer i mål. Och på kvällen firar vi med stumma ben och glänsande medaljer. Och somnar tryggt på hotellet inne på Sös.
Och jag vaknar alltså klockan sex och vaderna känns ännu. Från ingenstans kommer en oro inför morgondagen, inte metaforiskt, utan helt konkret, förberedelser för saker som ska hända på jobbet. Jag skriver en lista och hoppas att det räcker. Och tiden? Tiden är ingenting, livet är allt och själen behöver ro.

Sång till punkarna

Jag lyssnar på Attentat när de sjunger om punkarna i Göteborg. Jag kan se Jönsson framför mig när han kommer i sina slitna kläder uppför avenyn en lördag i början på åttiotalet. Kanske vinkar han åt skådespelaren Kent Andersson som sneddar över spåren och och med nöd och näppe undgår att bli påkörd av en fyra på väg mot Saltholmen. Utanför systemet står en tjej med långt mörkt hår och säljer Proletären. Ingen köper, men ett fyllo ber om fem spänn till en Dala stark. Det var en tid då man delade in sig i grupperingar och klädde sig efter den musik man lyssnade på eller den politiska organisation man sympade med. KU-are i palleschal och rutig skjorta, SSU-are i skäggstubb och r-are i skjorta och kavaj. Men jag kvalade fan inte in nånstans då heller. Det var trist att inte kunna gå all in i något, men tvärsäkerhet och att klä sig i uniform var fan så mycket värre. I mitt liv har det alltid funnits så många aber och frågetecken, så många anledningar att både lyssna på hårt proddad musik och outtakes från källarband samma dag. Så ingen såg mig gå nerför avenyn med min kasse full av skivor och böcker. Ingen ville veta var jag hade köpt min tröja, ingen fattade vilken melodi jag visslade på. Jag klev på spårvagnen vid Valand och åkte till mitt eget universum.

Powderfinger

De nya lurarna passar för Neil Young och Crazy horse när de krämar i och det passar under cykelturen genom stan, över asfalt, broar och gatstenar. Det städar skallen mentalt inför politiska samtal och förslag bakom lyckta dörrar i den gamla hovrätten.
  Det slår mig hur mycket sakligare folk kan vara när det inte finns publik som lyssnar eller journalister som antecknar, hur mycket mer lösningar och mindre show det blir. Personligen har jag ju svårt att inte vara den jag är, svårt att följa uppgjorda strategier och finurligheter som andra tänkt ut, så jag är den impulsiva och känslosamma människa jag är hela tiden. Jag kan liksom inte gå med i drev, jag tycker snarare synd om dem som utsätts, även om de är idioter. Så när jag läser att en moderat nämndskollega instämmer i åsikten att miljöpartiet borde åtalas för våra åsikter om trafik, så orkar jag bara sucka åt det. För jag vet att han inte skulle säga det öga mot öga, jag vet att han inte tycker så på riktigt, jag vet att han bara blir som han umgås.
De drivkrafter som fick in mig i politiken handlar om att en annan värld är möjlig, eller rättare sagt att samma gamla värld går att ändra. Det är också det åtagandet jag gjorde när jag skaffade ungar, att se till att världen blir en bättre plats lagom tills de ska ta över den. Det gör också att jag hellre gör fel än ingenting, att jag hellre sträcker ut en öppen hand än en knytnäve. Så alla ni som lägger energi på att försöka nita mig för gamla misstag, ja, jag får leva med det, för gjort är gjort. Alla ni som hellre slår under bältet än ser mig i ögonen, välkomna. Jag är den jag är. Och på dagen två år efter att jag valdes in i kommunfullmäktige, så hotar jag inte med att gå, jag lovar att stanna.

Tårar över city

För en dryg vecka sen kände jag för första gången sedan jag ville flytta ifrån Möllan. Ja, ni läste rätt. Jag som kom hem hit i årsskiftet 10/11 med Sara och alla ungar, hem till området dit vi kände att vi hörde, där friheten på riktigt är större. Men på samma dag som en kollega som bor borta vid Jesusparken berättade att hon kände sig otrygg bland alla dealare och skumt folk som rör sig i området mötte jag två killar som hade förskansat sig i vår portuppgång, väntandes på någon eller något, vägrandes att flytta sig. Och så var det den jävla trafiken här utanför, fartsträckor för unga män med mer testosteron än omdöme och okynneskörande människor som borde skaffa cykel eller Jojo-kort istället för att göra skit för klimatet och och kvävedioxidhalterna. Och så skräpigheten, att folk bara slänger skit överallt utan att bry sig.
Jag kände att jag ville packa in oss och bara dra härifrån. Och det var första gången. Kanske känner alla så bågon gång. Troligen är det inte perfekt nånstans. Och på landet eller i villabälten eller golfghetton skule jag snabbt försmäkta. Så jag stannar. Jag stannar och försöker förändra istället.
Och sorry, men jag är måttligt pigg på breda vägar och kontinentala drogvanor. Att ungarna kan ta sig hem tryggt och säkert är viktigare än vuxnas frihet att göra vad de vill med sina kroppar och sina bilar.

Identity

Så, nu rebootar vi bloggen. Man ska aldrig vänta för länge med sånt, det ligger i utsagans natur, "för länge" är alltid något dåligt, precis som "för lite" eller eller "för kort" eller så. Det där med att modulera in rätt frekvens har aldrig varit min styrka, men jag har alltid försökt leva efter principen att det är bättre att göra fel än att inte göra något och att det man gör alltid retar någon, även när det inte är meningen. Det är inte så man boostar sina career opportunities, har jag blivit varse. Tiga är bokstavligt talat guld i politiken och arbetslivet. Tiga, eller möjligen eka ut bekräftelser i kammaren. Frågan är dock om det förändrar världen så mycket.
Men det som snurrade i mitt huvud denna morgon som en gammal punklåt, eftersom det är en gammal punklåt, är Identity med X-ray spex. Mer skrik än sång, men this is England '78 och inte flamsig trallpunk från nittiotalet, så det sägs saker, även om det är svårt att höra. Identitet, man är den man är, liksom. Eller låtsas vara den man vill vara tills fake it 'til you make it har kickat in.
Det är befriande och långt från dagens gravallvarliga trista missionerande ödesmättade identitetspolitik där predikanten piskar in att du alltid kommer att vara den du föddes att vara, oavsett materiella förutsättningar och livsval. Vite man, du föddes till förtryckare, om du så föddes i en husvagn av föräldrar som åt kall pizza till frukost med rosita som måltidsdryck. Du kommer aldrig undan ditt öde. Idpol är vår tids maoism och den infiltrerar samhällskroppen på samma sätt och kommer att glömmas bort lika snabbt. För ingen minns längre hur kungen beundrade Maos ledarskap och diktning, eller hur namnkunniga medlemmar i vårt samarbetsparti svärmade för folkkommuner och till och med Demokratiska Kampuchea och jag förlåter dem, på samma sätt som jag kommer att förlåta dem som håller min pappas morfar, utauktionerad till en storbonde, frusen, barfota, slitandes från morgon till kväll, ansvarig för kolonialism och slaveri. Jag förlåter dem, ty de veta icke vad de göra, men jag säger emot. Och lyssnar på gammal punk.

When I grow up (to be a man)

Några rader om att vi som jobbat med barn i förorterna kan ta på oss ansvaret för bilbränderna i någon mån, därför att vi inte lyckats helt med genuspedagogiken, fick upp varenda töntig rasist och även några förvirrade moderater på banan. Öh, liksom, det är ju fan hårda tag som gäller, kved man i illustra grupper på nätet och givetvis i ännu en flashbacktråd. Självklart drogs gamla försyndelser upp, för hur det än är så slår personangrepp alltid bättre än diskussion i sak, särskilt när syftet är att dunka rygg och peppa varandra till nya reaktionära stordåd i sajbern.
Men jag håller fast vid min syn. Som män lär vi oss att inte gråta och inte blotta känslor alltför mycket och den amputationen kan göra oss funktionshindrade för livet. Vi kräver av oss själva att vi ska vara starka, stolta och initiativkraftiga. Då kan vi bli rika, få ligga mycket och framförallt få andra mäns avundsjuka blickar. Genuspedagogik är att avvisa den stereotypen. Genuspedagogik är i den liberala tappning jag förespråkar att varje individ ska hitta sin väg att bli människa och därefter köna sig om hen så önskar. Jag förstår att det hotar dem som lärt sig att älska de förtryckande rollerna, som när de tappat allt annat hopp åtminstone har genitalier att vara stolta över. Ja, jag tror att det skulle brinna färre bilar om könsrollerna försvann och alla fick söka sin egen väg, ja. om vi vuxna var män nog att ifrågasätta oss själva och de roller vi hamnat i.

Jag är bara en på moder jord

Hösten 1981 bodde jag i ett studentrum uppe i Masthugget. Det var sunkigt, trist och trångt. Jag hade hoppats på att få dela korridor med vackra studentskor som jag kunde dricka te och prata revolution med, med det här var under bostadsöverskottets tid, så det var mest överliggare, övervintrare och alkisar som fanns i korridorerna. Och så den här gymnasieeleven då. Jag gjorde inga läxor, jag läste sånt jag gillade att läsa och lyssnade på Magnus Lindbergs andra LP på kassett. Nån stereo hade jag inte, så skivorna vilade ledsna i sina backar. Magnus Lindberg, lika bortglömd som den där tiden då Öster tog sitt sista SM-guld och löven yrde i backarna i det då ännu inte gentrifierade Masthugget. Nere på skivhugget, men mest på Bengans botaniserade jag dagligen efter ny musik och under promenader in till centrum, genom det slitna ruffiga Haga, med sina svartklubbar, ockuperade hus och skumma kinakrogar som inte höll så hårt på åldersgränserna gjorde jag förvirrade politiska analyser som jag lyckligtvis höll för mig själv. På luciadagens morgon vaknade jag, slog på radion och hörde kanoners muller från Warszawa, Gdańsk och Poznań strömma ut och täppa till truten på allt som stavades hopp om frihet. Jag såg ut genom fönstret. Snöblandat regn föll och den där läraren som bodde på Klamparegatan mittemot gick runt i sitt kök med bister min. Jag klädde mig och förberedde mig för att  gå mot skolan, förberedde mig på att få försvara socialismen inför pojkarna från Långedrag och Fiskebäck, men automatvapen mot fackföreningsaktiva kan ingen någonsin motivera. Magnus Lindberg satte perspektivet en sista gång innan jag låste dörren till mitt trista rum. Du är bara en människa i mängden, Anders. Gör dig inte till.

Je t'aime (moi non plus)

Allt är inte bilbränder och barn som säljs som sexslavar medan polisen ägnar sig åt att kolla pass lite lojt i Hyllie. Sa jag förresten att jag blev stoppad av en polisbil på Gustav Adolfs torg? Mitt hjärta hoppade till, för nåt finns väl alltid att anklaga en för. Men det var bara en glad polizist som tyckte att det var kul att se en gaiströja här i den babyblåa stan. Han längtade hem. Det var kanske inte för att idkolla pendlare på en blåsig station som han blev snut.
Nä, allt är inte det värsta och det ska det såklart inte vara. Först gör vi revolution,  sen äter vi en god middag, eller hur det nu var Mikael Wiehe sa. Men det finns gränser för ytlighet och navelskådande. Under gårdagens löptur lyssnade jag på ett sommar i P1 med en hyfsat begåvad sångerska och låtskrivare som i en timme ältade hur hon varit av och på med sin trumslagare i ett decennium eller så. Jag trycker att var och en får engagera sig i vad den vill, men att använda sitt mediala utrymme till att prata som en oerfaren tonårsbrud stör mig. Att hon sen berättar om att hon en gång blev bedragen understryker bara barnsligheten och världsfrånvändheten. Alla som är vuxna har på ett eller annat sätt utsatt eller utsatts för otrohet på det ena eller andra sättet. Det ingår. Att kärleken och förmågan att leva med andra är en konst som kan behöva omtalas i offentligheten är en annan sak. Mitt tips är att man i så fall lyfter sina erfarenheter till något allmängiltigt, nåt som jag kan ta med mig i mitt liv. Men är det jag som är gnällig. Kanske är i själva verket skvaller om kändisar jättespännande.

All things must pass

Ligger på hotellrummet och läser i ADHD-boken. Det är en plåga. Jag har inte bara ärvt dessa gener, jag har med berått mod valt att föra dem vidare till fyra människor som har att hantera sina liv. Det jag kan göra är att finnas där och visa att jag vet och förstår, men samvetet ropar högt. Så slår klockan i den monumentala kyrkan tvärs över gatan och det är tryggt och tydligt. Säga vad man vill om papisterna, men de är inte blyga i uttrycken. Vi är i Gdańsk nu och lager på lager av historia kan skalas av som överallt i det här landet. Hur var det i det här huset på våren 1945? Kanske satt en familj och packade sina saker i väskor, medan ryska soldaters artillerield hördes från skogarna mil bort? Och i januari 1982, soldater i blötsnön på gatan utanför och nedrivna affischer med en annan man med en annan slags mustasch och vackra slängiga röda bokstäver. Och nudå, vart går det vackra prövade Polen? En man med cammobrallor och svart T-shirt med någon slags örn och svårbegriplig text passerar förbi där nere. Musiken från uteserveringen är kubansk. Ett samkönat par går hand i hand, modigt i detta land.
Bredvid mig på dubbelsängen i ligger min yngste och surfar på mobilen. Vi har några sköna dagar ihop, långt från prövningar och plikter. Här kan vi äta kebab till frukost och försvinna i vårt eget precis när vi själva vill. Klassisk turism blandas med cheesecakes på engelska kedjefik och besök i köpcentra. Vi går genom den där varvsporten där kommunismen föll och det kör ihop sig för sonen med arbetaruppror mot röda fanor, men det var ju så det var de där andlöst spännande augustidagarna. Nu är allt museum och minnen, nu tar man det för givet, också nu när det hotas. Det är min tredje gång i Gdańsk första gången var med ett gäng unga radikaler som nu splittrats för vinden av skilda planer och även ett dödsfall. Allt här låg i startgroparna och det var slitet, men hoppfullt. Andra gången med min dåvarande och vårt första gemensamma barn, vi var inne i vår bubbla och det var min andra chans och två små bruna ögon låg i en barnvagn och tittade upp i den blåa skyn och log. Och nu är nu. Min yngste, i gamla bloggen alltid kallad minstebror, skrattar åt nån youtubevideo. All things must pass.

Annie's song

Det blir inte alltid som man tror. John Denver och hans Annie skildes trots sången han skrev, sången om att hon fyller upp honom som en natt i skogen. Enkla frågor ger enkla svar och det som snabbt kommer till en flyr oftast bort lika hastigt. Se upp med alltför svulstiga metaforer dessutom. De är som gamla tidningar som snabbt flammar upp i kakelugnen bara för att minuten senare gå vidare i kretsloppet och bli till aska.
Nu är dessutom båda döda för säkerhets skull. John och Annie, alltså. Själv står jag i ett gathörn i Warszawa. Bengaler brinner, rödvita flaggor fladdrar och det ropas och sjungs. Det är årsdagen av Warszawaupproret och i högerextremisters förvridna värld kan minnet av ett legitimt uppror mot den nazistiska övermakten vara ett tillfälle att känna sig större och starkare än andra och skrika ut det på gatan. För mig är det helt ologiskt, men vad vet väl en barnpassare om så svåra saker. Jag har svårt att tro att hjältarna från 1944 offrade allt för att några 70 år senare ska kasta skit på andra i deras namn. Gathörnet jag står i är ungefär så centralt man kan komma i den polska huvudstaden. Bakom min rygg tonar det vidriga kulturpalatset upp, en ful tårtliknande sak som en gång bar Josef Stalins namn och som var en gåva från Sovjetunionen. Min femtonåring står bredvid mig. Hans huvud surrar av uppror och läktarkultur, hans socialism är inte nostalgisk så han avböjer att gå in in i det stora huset. Han gör klokt i att inte längta bakåt, för jag har stått i det här hörnet förut och kollat parader. Då var det 1974 och grupp efter grupp av barn med röda fanor, folkdansare, soldater och allt vad tänkas kan av välorganiserad realsocialism passerade inför en tusenhövdad publik och ovanför allt partipamparna från alla socialistiska broderstater på ett podium. Det som firades då var en ännu större historisk lögn, en quislingstat som fyllde år, en regim nu lika utplånad som Fiat polski och köerna till affärerna. För att kunna se bättre försökte jag ta mig upp på en soptunna, men det enda som hände var att två välkammade polska pojkar föll som furor, stela av skräck. Det var den sommaren då Jan Tomaszewski tog Staffan Tappers straff, det var Abbas seger i Brighton, det var kärnvapen och murar genom Europa. Ännu var jag ljushårig och det fanns inte ens längst in mina skrymslen tankar att jag skulle bli pappa en dag, det var lika overkligt som att Polen en dag skulle vara ett land där fascister - igen - paraderar. Jag håller tillbaka resonemangen med sonen om att det trots allt är bättre nu. För femtonåringen ska det aldrig vara bra nog. Like a storm in a desert, like a sleepy blue ocean.

Kräm (Så nära får ingen gå)

På väg per cykel hem från Bulltoftafältet börjar Sara sjunga med i en av Kents fina låtar. Jag vänder mig om och gör någon gest med fingrarna. Sara ler, svettig i löparutstyr, men med stora lurar on-ear. Regnet har just börjat. Den där låten har sin historia och är ett stående skämt i hemmet. Budskapet jag aldrig fattade. Det var på den tiden jag levde ensam med barnen och träffade kvinnor via internet och man utbytte bilder och sånger och jag vet inte allt. Tankar, kanske. En kvinna som jag dessutom träffade i verkliga livet ab und zu under ett år, långa bussturer ungefär varannan helg och långa stunder av tvivel och kortare av bekräftelse, ja ni vet hur det är, skickade den där låten till mig. Jag förstod inte vad den handlade om. Ska man framföra något till mig krävs tydlighet, jag är lite trögfattad emellanåt, vilket på många sätt präglade den där förbindelsen med kvinnan en lång bussresa bort. Om jag inte får tydliga besked så går jag omkring och tror saker och gissar och stalkar och bär mig konstigt åt. I varje fall gjorde jag det där och då. Nå, allt har ett slut och jag vet inte ens om jag skulle känna igen den där kvinnan på gatan längre. Kanske minns hon inte alls mig, hon gick vidare och blev tillsammans med någon på ett mer hanterbart avstånd, en man som hamnar i Aftonbladet på grund av sina grillskills och inte som frukten av impulsiva formuleringar. Och i höst ska jag gå och se Kent i Köpenhamn och Sara ska ännu en gång le och sjunga med. Huruvida den där andra kvinnan verkligen önskade något med sången hon msn-ade över förtäljer inte historien. Det finns gränser för vad man skriver i sin blogg. Och mot mig måste man som sagt vara tydlig.

Ingen kommer undan politiken

Den här bloggen skulle inte handla om dagspolitik. Jag var ju bränd, skandaliserad av ordval och medvetna missförstånd. Det var liksom inte värt det. Och personhackandandet kom lika mycket från vänster som från höger, kan jag förtydliga. Väl så mycket. Vi lever i en tid då Trump står orange i ansiktet och skriker om murar och hat, samtidigt som rasisterna i Europa slipar sina knivar (obs metafor) ostörda av en vänster som har fullt upp med att diskutera pronomen eller spöa upp (metafor igen) oss som faktiskt gör något, även om vi inte alltid lyckas så väl. Så jag reviderar min programförklaring. Min självömkan får knuffas åt sidan, för ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Kate & Annas franskkanadensiska halvhit från 1974. Man kommer inte undan om man har ögon att se med. Vi lever i alltför spännande tider och jag vet att vi kan mota både förment kristna och påstått islamska rasister ner i de hålor under jorden där de hör hemma och jag vet att vi kan klara klimatutmaningarna. Men det kräver av oss att vi skippar klassförakt neråt och akademiskt skitsnack och talar tydligt. Samma mänskliga rättigheter ska gälla för den som lever i förorter och bortglömda byar i våra egna rostbälten som här på Möllan eller rutochrotavdragens vinnarkvarter i västra Malmö. Vi politiker ska inte tala med vanliga människor, vi ska vara vanliga människor som väljer köksstolar och slitna podier framför predikstolar och höga hästar och en kopp kaffe framför rosevin och ipa.

Independence day

Det blev ett klassiskt springsteenmellansnack innan Independence day. Väl valda ord om förhållandet mellan far och son, kan man väl säga. Vi som följt Bruce och är pålästa, känner till det där köket där hans farsa alltid satt och väntade på sin son. Vi som inte var med på den tiden får lätt för oss att allt var så annorlunda i slutet av sextio, att avstånden mellan generationerna var så mycket större. Man vill så gärna tro att man är förbi det där nu, att man förstår sina barn så mycket bättre, men jag gissar att det i själva verket ser exakt likadant ut nu som du med någon undantag. Min näst yngste kommer och sätter sig i vardagsrummet och berättar om sin värld, om sommarjobbet på ett byggvaruhus, om livet som är på väg att bli hans, om planer och om vänner. Det är spännande att få vara med i ungarnas vuxenblivande. Men man ska dra sig tillbaka och låta dem själva hitta sin väg. Man ska minnas hur det var, men fatta att man varken kan eller bör styra. Mina egna föräldrars allra klokaste beslut när det gällde mig handlade om att hjälpa mig ut ur den vackra gula huset i mitt hjärtas Sibirien och långt bort till ett tegelhus i min gamla stad. Ett halvår senare satt jag i en egen lägenhet i ett hus som inte längre existerar. Detta var en tid då stan var full av orenoverade lägenheter och redan slitet miljonprogram som bara väntade på att intas av unga människor med låga inkomster. Det var lätt att bli fri. Jobb fanns i överflöd. Så är det inte nu.
Få saker är så viktiga när vi bygger ett samhälle som att unga ska kunna slita sig loss och hitta sitt. Då behövs det jobb, som gärna får vara enkla, men som man kan leva på och bostäder som man har råd att betala för med sin första lön.
Göteborgsnatten lyses upp när vi tar in i vårt sinne det som Springsteen pratar om. Vi är föräldrar nu, det är våra ungar som ska bli fria från oss. Har vi tur så vill de ha med oss att göra även framgent. Men det är deras liv och val.

Some die young

Hela dagen har jag hört det talas om att Anders Behring Breivik skulle vara en av oss. Det är fel. Han är inget som jag också är, trots att vi bär samma förnamn. Jag vägrar gemenskap med den idioten. Bara så ni vet.
Alla berättar om vad just de gjorde den 22 juli 2011 och jag ska inte vara sämre. Vi packade inför en cykelhelg på Bornholm, vi skulle äta sill på klipporna och bada i det bräckta vattnet. Livet skulle ha sin gång. Det regnade hela helgen. Klipporna blev hala och våta. Gud led med de som fick dö alldeles för unga och vi satt tysta och tankfulla på ett pensionat i Gudhjem, där inga gudar syntes till denna gråa dag. Tydligen hade livet sin gång även i Norge, för drygt två år senare valdes det för första gången sen Quislings frånfälle in rasister i regeringen i grannlandet (och han valdes ju inte precis). Kanske trodde väljarna i vårt grannland att min namne var en ensam galning som inte befann sig i ett sammanhang. Nu är FrP inte att jämställas med massmördare, inte alls, men ideologiskt hyvlas tröskeln för idéer som i sin förlängning kan leda till högerextremism och raslagar, det kan de inte svära sig fria ifrån, och släpper vanligt folk in dem i finrummet så kommer de att stanna där tills vi bildligen (får jag förtydliga) slänger ut dem. Jag tror det är klokt att aldrig någonsin tala med organiserade rasister som om de vore vänner, än mindre ska man låta dem ta plats i styrande organ om det går att undvika. De blir aldrig som vi, däremot riskerar vi att bli som dem och även om du hajar till inför mina ord om vi och dem, så är det rätt att vara tydlig. Antingen står man för allas lika värde, eller så gör man det inte. Antingen står man för att du som individ kan vara med och bryta strukturer eller så gör man det inte. Om jag är rasist så är det frukten av val jag gjort och kunskaper jag vägrat ta till mig, det har inget att göra med min bakgrund eller hudfärg, det finns inget att skylla på. En bildad och medveten människa kan aldrig vara rasist. Rasism, som allt annat, kan bekämpas och till sist raderas ut. Gå ut och gör det.

Inte skyldig

Jag är inte skyldig dig nånting, tänker jag när jag springer i backarna i den mellansvenska barrskogen. Min kvot är fylld, min skuld är reglerad och min skam nedgrävd och bortglömd. Jag förlåter mig själv mina synder. Jag tänker att det bara är den som gör något som gör fel och bara den som förhandlar som kan uppnå några av sina mål, bara den som ringer det där samtalet som kan höra den mjuka rösten på andra sidan ledningen.
Mina fötter klättrar upp och ner bland gnällbältesträden, långsammare än förr, men snabbare än om jag satt kvar i soffan. Här och där bland granarna tittar björkar fram och jag tänker på miljörörelsens stora seger när hormoslyret förbjuds, hormoslyret, det vidriga växtgiftet som skulle ta död på björksly i skogen för att den störde granarnas tillväxt, men som också gav människor och djur fosterskador. Den jag är och det jag kommer ifrån har vunnit segrar därför att vi aldrig resignerat och predikat domedag eller ställt oss bredvid med plakat i väntan på revolutionen.
Du säger att jag har skuld i att allt inte är perfekt ännu, att sedelpressarna inte levererar allt åt alla, att gränserna inte suddats ut, att klimathotet inte avvärjts. 
Jag kan trösta dig med att jag inte är en quitter, att jag inte springer och gömmer mig, hotar med att avgå eller winar framför min spegelbild.
Och du. Det kommer att ordna sig.

Downtown train

Min gamla blogg hade en underrubrik om kärlek och uppror. Det var inte bara en anspelning på ett av de bästa album som någonsin gjorts här i Sverige, utan en faktisk programförklaring om vad bloggen skulle handla om. Pretentiöst så det förslår. Politik förstås, en värld där ute behövde förändras. Jag var nyseparerad, jag längtade efter att få vräka mitt livs bord över ända (obs, metafor), dra iväg och sitta på ett subwaytåg från Brooklyn in till Manhattan och gå upp i vimlet på 34th street. Barnsligt tänkt, inte så där här och nu som man ska, men nu är jag ju också smula barnslig och inte värst mindful.
Jag ville äventyr, men i den riktiga världen satt jag fattig i ett hem med klängväxter på väggen som letade sig in i mitt storarum. Jag var fri, men innerst inne drömde jag om det alla drömmer om: att älska och bli älskad och att betyda något för någon och världen. Och Tom Waits sjöng sin sång på min dator, från världens största och bästa stad och hela vägen till en obetydlig gata i Malmö. Jag drömde och smidde planer, som jag alltid gör.
År senare satt jag verkligen på det där tåget, men åt andra hållet, från downtown och utåt. Flickorna från Brooklyn satt och fnittrade och en stolt man i dyr hatt halvsov med New York Post i knät och jag satt där med min Sara, två bortkomna barn i den silvriga vagnen. Det var en lång tur nere i marken och så upp igen och ut på höga metallställningar högt över gator med gula taxibilar och skyltar på ryska, spanska och jiddisch Sen stannade tåget med ett ryck och man tog sig ner på Coney Island och kände Atlantens vindar smeka och dofter av popcorn och varmkorv steg upp och blandades med molnen och det stängda tivolit väntade in nästa säsong.
Allt jag önskar har jag inte fått, allt jag vill ha har jag inte skaffat mig. I en reformists hjärta dyker det alltid upp nya planer och mål. Det ligger inte för mig att slå mig till ro, det gäller bara att lära sig hantera rastlöshet och inpulser. En vacker dag kanske jag lyckas med det. Pm jag lever så länge.

Jungleland

Det blir aldrig riktigt putsat i våra kvarter. En fyrhjuling smattrar förbi på gatan och fyra mörka män står vid en kritvit Audi och diskuterar högt och ljudligt på arabiska. Ut från restaurang Sara kommer en familj med påsar i handen. Man ser att de är turister, för blickarna far fram och åter på gatan. Vi är inte i Småland längre, tänker dom. Ändå hör man småländska lika ofta som skånska här, Kristianstadsgatan och Simrishamnsgatan är fulla av politiska flyktingar från Eksjö och Växjö och lycksökare från Kalmar och Mariannelund. Gentrifieringen verkar aldrig komma, men Sunk-Ica satsar på en bättre förbutik och ut åker den kinesiska familjen, den sure äldste sonen som delade ut paket och mamman och systern som tog emot tipskuponger, men aldrig sålde något av sina märkliga maträtter. Borta är de, men EU-migranterna fortsätter att utan större lycka truga på oss sina Faktum och min granne viggar folk på enkronor om det är långt till pensionen. Ibland känner han igen oss. Kaffebaren och Möllans ost är det enda tydliga hipstriga i vår närhet, men dit går ingen man känner, om man nu inte känner Fredrik Gertten, förstås. Fortfarande är det mer lågpris, smuggelcigg och stöl än IPA och husmanskost på plåtfat till överpriser.
En kille som tydligen är moderat, eller i alla fall fb-vän med alla moderater i mitt flöde, skriver i Sydsvenskan att Malmö inte alls är som Chicago, utan Sveriges New York. Ja. Det kom du på. Malmö är ständigt ett statement, alltid något som älskas och hatas lika passionerat. Det är inget man någonsin är cool inför. Det ska ständigt förses med namn och metaforer.
Att högern länge skytt oss, medan vänsterfolk älskat oss förbryllar mig. Ingen svensk stad är så liberal på gott och ont som Malmö, särskilt om man jämför med de städer och platser som flaggar allra mest i blått. Här på Möllan prisas inga socialistiska dogmer i vardag och verklighet, här är det kapitalism som gäller, ibland rent röveri, men för det mesta blommande mångfaldigt. Inga käcka slagord eller aldrig så tuffa målningar på planket till parken ändrar på det. Vi går inte i räta led i 214 22. Det här är djungeln, det här är inte savannen. Se upp så du inte går vilse. Bli inte rädd när du hör sirenenerna, det är inget som angår dig.

Star, star

Jag funderar på att öppna min gamla blogg för läsning igen. Ni vet, jag skrev för mina vänner, sympatisörer och för att få ur mig saker som låg och puttrade som surdeg i mitt bakhuvud, men det lästes av några som om det vore partiprogrammet eller yrkanden i kommunfullmäktige.
Vi har ett klimat där den som har uppdrag aldrig kan provskriva, aldrig får lov att testa en idé eller yttra en tanke med mindre än att man är beredd att springa gatlopp. Vad menade du med det där? Jag vet inte alltid. Kanske visste jag när jag skrev, men nu not so much. Jag tänker inte gräva mig en grop av skuld och skam. Det kan vara jag som har fel när jag hävdar att det behövs röster som inte låter som gymnasister som skriver uppsats för ett A, som inte själlöst målar över alla skavanker med vitt.
Men man ska leva här och nu har jag förstått, som en glad hund som viftar på svansen. Du låter bitter? Åh, tror du det. Nej, jag försöker med all kraft hålla drypande ironier och sarkasmer borta, försöker hålla mig kvar och vänta in den dag då det på nytt glittrar i mina ögon.
Funderar som sagt på att öppna den gamla bloggen för läsning. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Keep on rocking in the free world

När hon den där leadsingern i "Hurray for the riffraff" säger att hon på bandets vägnar vill säga Fuck Donald Trump, så jublar tältet. Det är en lättköpt seger. Här på Roskildefestivalens leriga yta trampar inte många fötter som tillhör kroppar vars händer lägger Dansk Folkepartis valdedel i urnan eller vars huvud är bittra och missunnsamma. Här är vi med våra vänner, detta är det Danmark vi känner. Därför trivs jag så bra, trots långa köer till flæskestegsandwichen och de bästa platserna vid scenen och trots doften av piss och bränd cannabis och all nedskräpning. Vi rockar i den fria världen.
Och efter liberal amerikana söker jag mig till canopyscenen, den orangea gigantiska. Ett band från Oxford spelar nån slags artpop inför hoppande studenter. Det är inte bra, det är inte rock, det är för akademiskt, så jävla Henrik Venant. Studentstäder kan inte det där, rock kommer från industristäder och country från de felslagna skördarnas magra tegar. Den mätta dagen är aldrig störst i musikens värld.
Jag köper kaffe och äpplekaka och äter och dricker och skular drån regnet. Folk passerar. Hippies från förr, de som dominerade på de första festivalerna. Deras slitna batiktröjor är tvättade för tusende gången sen 1972. Sen har vi alla generationer via de passionerade rockdiggarna som lägger schemat minutiöst förbi de alltid fulla och kåta, som lika gärna kundr varit i Pildammsparken ner till de nyfikna nybörjarna, sån som jag själv var en sjuttiotalssommar full av näktergalssång, stolt som en tupp med armbandet fast om armen.
Sen är det dags att köa för Neil Young och det tar det bästa av två timmar. Det är det fett värt. Neil har ett nytt band med Willie Nelsons söner (bara en sån sak), men han börjar solo med sina slagdängor, fantastiskt vid piano, orgel och akustisk gitarr. Den delen av setet slutar i miljökatastrof innan bandet släpps in och det rockas i den fria världen. Kanske tycker jag just ikväll att de mer countryliknande inslagen är bättre, men det kan bero på mig mer än på Neil och hans band. Det är i alla fall något annat än Crazy horse, inga svinlånga gitarrdueller, men långt och länge nog ändå. Bäst är Everybody knows this is nowhere eller Powderfinger, för den är ju alltid bäst. Och mest saknad är Helpless. Om man nu kan säga att man saknar något efter tre timmar Neil Young. Frågan är varför denne buttre man når så rakt in i blodomloppet på så många av oss, är det tonen i rösten eller skärpan i spelet? Ingen vet, och det som inte är trasigt behöver heller inte fixas.
Hem sen, med lera under skorna och med ångesten över att kanske ha tappat passet och inställda tåg. Läser att USA:s bilförsäljning slår nya rekord och somnar gott med öronsus och trötta ben.

I natt jag drömde

Det vilar något grandiost över talet om Sveriges nyvunna plats i FN:s säkerhetsråd. Som om Margot Wallström med ens skulle göra världen till en plats där alla sitter i ring och sjunger I natt jag drömde. Sverige ska fixa till den här världen. Det är den självbilden man ska ha. Nu är ju vårt land inte så vackert som det beskrivs när det kommer till utrikespolitiken. Vi har i decennier krängt kulor, krut och stridsflygplan till vem som helst som öppnat plånboken. Man har sagt mig att det är tvunget för att kunna hålla vårt eget försvar, men så värst fint och feministiskt är det inte, även om det argumentet skulle vara relevant. Sen har ju utrikesministern sen hon tillträdde kanske inte stått för höjden av diplomati och konsekvens som svensk banerförare i världen. Med dunder och brak erkändes Palestina, samtidigt som Västsahara får förtvina där ute i öknen, även om man kan säga att det är lite jämförbara storheter. Förutom då att inte någon västsaharier vill utplåna Marocko, vad jag vet. Sen sånt där som att när en terrorist får ett skott i bröstet i Trollhättan så är det inget att kommentera, men när samma sak händer i Israel så är det utomrättsliga avrättningar som ska fördömas. Inte värst konsekvent. Lite som det där med grandet och bjälken, för att travestera Jesus. Men den som lever får se. Och den där sången sjöng jag förresten idag för barnen på jobbet. Sen lekte dom Star wars. Analysera det, ni.

Pride (in the name of love)

Vår sjätte bröllopsdag firar vi i Dublin. Den ackompanjeras av trafikbuller, vacker musik från banjor och säckpipor. Den är samma blandning av minnen och modernt nu som den irländska huvudstaden. Sara dricker svart öl och jag dricker cocacola på slitna pubar där männen sätter igång med allsång efter att instrumenten lämnat spelmännens händer och en öl var hamnat på borden framför dem. Vi är långt från det stilla Skagen där vi svor trohet och bytte ringar i den lilla sjömanskyrkan av trä strax invid hamnen. Här är det stora katedraler av hård sten och just idag sätter det reaktionära irändska prästerskapet nattvardsvinet i halsen, för idag fylls hela området söder om floden av regnbågsflaggor och dansande, skrattande människor som ser ut som de vill och kan utan att bry sig om småsaker som traditionella könsroller och vad andra månde tycka. Den gud som var närvarande hos mig och Sara för sex år sedan i en sömnig dansk turistort ler och yrkar bifall till alla världens pridefestivaler och all tänkbar mångfald som inte inkräktar på någon annans frihet. Irland är förresten det enda landet i världen som tillåtit samkönade äktenskap genom en beslutande folkomröstning. Det är stort och står i skarp kontrast till grannlandets isolationistiska ja till murar mot omvärlden och nya taggtrådar tvärs igenom denna gröna ö.
Kärleken kan vinna, men det kommer inte gratis. Var stolt och lämna aldrig kampen.

A nation once again

Västra Belfast. Muralerna är inte lika tuffa längre, några hårda lojalistiska har till och med blivit barnvänliga och väcker leenden istället för fruktan och förundran. Men minnen av barn som dödats av gummikulor och sprängningar och skott finns kvar, även om de flesta skyndar förbi på väg till sitt på gator som vi hört talas om sen vi var små: Falls road och Shankill road. Samma dag som vi går runt i området folkomröstas det i Storbritannien och här i norra Irland om medlemskapet i EU. Folk strömmar till vallokalerna sägs det, men jag ser bara en enda. EU och freden har gjort det lättare att leva i Belfast, lättare att vara den man känner att man är: irländare, katolik, protestant eller bara Belfastbo. EU har sponsrat satsningar i avindustrialiseringens tid och Belfast lever upp, även om vi ska spara våra illusioner om att allt skulle vara löst.
Det är orimligt och fel att en del av Irland skurits loss och behållts av kolonialmakten, men det var lättare att härda ut när gränsen mot söder inte syns så tydligt som förr och soldaterna dragit sig tillbaka till sina baracker. Nu är det många flaggor, för man hejar på olika landslag, men just det känns mest som vänskapliga gliringar. Och det regnar en stund och sen blir det sol igen, som det blir på öar och en gråtrut sätter sig på trottoaren och spanar efter brödbitar. Inne i centrum går vi förbi studion där teenage kicks spelades in, bredvid ligger en butik där lätt grånade punkare med kritiska ögon och känsliga öron bläddrar bland vinylskivor med bortglömda band. Och istället för polisavspärrningar är det gågator. En snäll och mycket fjollig servitör sätter fram tallrikar på vårt bord och från gatan hörs säckpipemusik och det börjar regna igen. Vi springer genom ösregnet tillbaka till hotellet och äter en ost uppkallad efter Mull of Kintyre och slår på TV:n Valvakan berättar om att 74,1 procent av västra Belfasts invånare vill stanna i unionen, men att vita missnöjda män i Englands midlands bestämt att de ska lämna. Tillbaka till ruta ett och dagen efter besöker vi som av en händelse det stora Titanic-museet.

Don't look back in anger

Beatles är en industri här. Beatles och fotbollen och minnen från tiden som stor och mäktig stad. Jag går all in i det. Köper en tröja med the fab 4 och åker på magical mystery tour i en minibuss med en chaufför och guide som verkar ha sett allt. Han för oss med säker hand på fel sida vägen till Strawberrry Fields och Penny Lane och jag sitter där och tänker på de kanske fem åren när jag lyssnade på Beatles varje dag och specialarbetet jag skrev på gymnasiet. Så därför står jag där och fotograferar gatuskyltar och ett terraced house i en blåsig förort. Det är roligt, men en smula absurt, för ett gammalt hus i en förort är ju bara ett gammalt hus i en förort. Men ni vet att Beatles var mer än ett band, det var ett fenomen som inget annat förr eller senare. Det var revolt mot det bestående, men också ständig utveckling och omprövning som det ska vara. Minnen och erfarenheter ska inkluderas i livet, men inte genom drömska blickar i backspegeln. Man ska ha det med sig bara. Liverpool klarar det lite så där. Om så mycket i nuet ägnas åt det som varit, så är det kanske så att bilden blir att man inte står för saker här och nu. Vem sjunger Liverpools nya låtar, funderar jag på. Är allt minnen? Men i ett obevakat ögonblick hör jag chauffören på vår tur prata med en annan passagerare om det korkade i Brexit och om att han slutat gå på LFC:s matcher för att det är för dyrt och dåligt. Det är skönt att höra.
Och så regnar det en skur och sen går Sara och jag och äter hipstermat som gulligt nog serveras på plåtfat. På kvällen står vi på Everton hill och tittar ut över stan. Rad efter rad av egna hem, men också ståtliga stenhus feån storhetstiden och ett torn som skyltar med Radio City. Och Mersey rinner sakta och blir bredare och bredare innan den förenas med irländska sjön. En grupp skolflickor går förbi i sina skoluniformer. De fnissar åt något som vi aldrig kan fatta och ser oss inte ens.

If I could turn back time

Det damp ner ett brev i lådan som låg och väntade på mig när jag kom hem från Slovenien. DAMP. Hm. Skämtet var oavsiktligt. Den privata kliniken som jag blivit remitterad till från vår lokala vårdcentral meddelade att jag säkerligen hade bokstäver i mitt inre och/eller möjligen andra diagnoser, men att att dessa diagnoser liksom gjorde mest nytta om man var ung eller så eller om jag mist mitt arbete eller inte till synes haft en meningsfull fritid. Jag kunde inte prioriteras, läste jag i brevet. Besöket på kliniken hade ägt rum någon vecka tidigare. En ung läkare med avklippta jeans och t-shirt frågade några saker och antecknade förstrött. Jag var nervös och ville inte vara till besvär. Det tog kanske tio minuter. Han var fullkomligt ointresserad, men meddelande att jag skulle få besked brevledes. Vilket också skedde. Så trasades en helg sönder i grubblerier och ledsamheter. Och som ett brev på posten (också det ett oavsiktligt skämt) uppstod konflikter i hemmet och känslan av att inte vara så mycket värd följde med på promenader och löprundor, i alla soffors moder på kvällen och i sängen när jag vaknade på morgonen. Bortprioriterad. Min vardag är förstås inte  ett elände och ett kaos, men konstigheterna, misstagen, konflikterna och besvikelserna har varit så många att jag kunde behöva stöd och strategier, när nu såna finns att få. Folk i min allra närmaste närhet kunde också behöva lite avlastning, kan man också känna. Men så blir det alltså inte. Man kan sätta in nya hjärtklaffar på åttioåringar, men jag kan alltså inte prioriteras. Jag får drömma mig bort och önska att jag gjort lite mer och annat lite tidigare i livet, om nu dessa diagnoser hade funnits då. Om man nu hade kunnat vrida tiden tillbaka och få hjälp att dra ur den den där taggen medans det fortfarande var samhällsekonomiskt lönsamt för Region Skåne eller ekonomiskt lönsamt för dess entreprenörer.

Death to my hometown

Ända sen jag var mycket ung har jag vetat att jag någon gång skulle ha politiska uppdrag. Det var liksom så det måste bli. Det finns inte ett uns av självgodhet i det. Jag har mina svaga sidor, men till de starka hör att det brinner en eld för rättvisa och för att lämna över jorden i ett gott skick till våra ungar. Dessutom vet jag att jag är hygglig på att formulera mina tankar till program och anföranden. I mina visioner brukar vi jorden utan att förbruka den och tar hand om varandra på ett i bästa mening gränslöst sätt.
Det är min dotters och mina tre söners varma bruna ögon som är drivkraften och det jag ser i alla högar med handlingar och dokument lagrade i appar och mappar. Jag gissar att alla som sysslar med politik i någon form säger ungefär samma saker som jag. Få är ute efter ära eller pengar i politiken, då finns det andra och enklare sätt att få det. Sen kan det för all del efter  en tid ändå bli ett beroende av arvoden och bekräftelser, men det börjar aldrig så.
Ja, alla politiker vill väl. Ändå har jag svårt att fatta vissa saker, det måste jag säga. Svårt att fatta hur normalbegåvade människor kan kämpa för fler parkeringsplatser, för stängda gränser och allmän småaktighet och för människors olika värde. Svårt att fatta en allmän populistisk grinighet över ungdomen nuförtiden och lystna blickar i backspegeln. Man längtar inte tillbaks om man vill förändra världen, det går inte ihop. Sen att saker ändå ibland måste bli kassa innan de kan bli bra är en annan sak. Man får kompromissa, ibland lite väl mycket, men om alternativet är handlingsförlamning eller att bara gasta och självgott ställa sig utanför och bredvid så påverkar jag ändå. Om än lite.
I mitt hjärta är jag göteborgare och malmöbo. Mycket förenar mina städer, men somligt skiljer dem åt, inte bara att man i Göteborg lite dynamiskt får heja på olika lag, medan man i Malmö har ett allerstädes närvarande MFF, som en rest från hegemonins decennier. Annars är det så att Malmö är mindre rädd för framtiden, medan Göteborg lite ängsligt talar om hamnkranar som ska bevaras och ojar sig över höga hus och att saker förändras. I Malmö älskar vi förändringar. Det kan inte gå snabbt nog och husen kan inte bli för höga. I Göteborg säljs det fortfarande halv special, medan Malmö njuter av falafel. Var jag hamnar i framtiden och vad som då serveras i gatuköken har jag ingen aning om, men så mycket vet jag: konservatism, feghet och stängda gränser är döden för mina hemstäder.

The winner takes it all

Vaknar i Ljubljana. Namnet på landet är Slovenien, men bara drygt 25 år sen vajade en annan flagga här. Sen fick man sin frihet, men den friheten kan lika gärna beskrivas som att man inte ville försörja fattiglappar längre ner i söder i dåvarande Jugoslavien, utan lite egoistiskt sköta sitt. Nu är man medlen i en annan union och handlar med riktiga europeiska pengar. Ljubljana är i år Europas miljöhuvudstad. Things they change, my friend, som Scorpions sjunger. Inga tvåtaktsbilar av märket Yugo längre, för nu fylls gatorna av cyklar och där röda fanor tidigare stack ut från husfasaderna syns numera familjen Perssons glada bokstäver H&M fladdra rött mot en vit bakgrund. Vinnaren tar allt, men vem som är vinnare kan skifta över tid. Den som satt med röd stjärna på kavajslaget och var viktig då kan mycket väl idag sälha biljetter till flodturer med båt och den som då stod i ett hörn och växlade svart kanske sitter i baksätet på en limo i detta nu. Hemma i Sverige har min riksdagsgrupp satt ner foten och förklarat vad man får och inte får göra som ledamot, om man vill ha prestigefyllda uppdrag. Några har fått lämna. Det är vad det kostar om man vill regera. Takhöjden sänks och hur orättvist det än kan förefalla, så tillåts vissa utsvävningar, men inte andra och det är majoriteten som som bestämmer vilka gränserna för det är. Vill man vara en helt självständig debattör, så får man välja andra vägar. Man kan blogga, som jag och Birger Schlaug eller skriva i tidningen som andra gör. Känner man att man behöver gå sin egen väg och att det är för tungt att underordna sig en majoritet, så får man väl helt enkelt ro den båten i land och inte whina när det kostar. Annars får man försöka gå i takt med andra. Lite som Slovenien. Lite som MP.

In Zaire

Det är spännande att hjältarna måste vara så alltigenom goda och att man hellre putsar lite på sanningen än låter dem vara, typ, människor. Som detta med Ali, då. Nätet fylls av mer eller mindre sanna citat och myter och och ordföranden i Sveriges unga muslimer drar igång haranger om hur avskydd boxningsvärldsmästaren var av alla vita i USA in i det längsta. Verkligheten är att Muhammad Ali politiskt och religiöst länge och väl snarast var vilseförd av en galning som kallade sig Elijah Muhammed och som i sin Nation of Islam beskrev vita som jävlar och dessutom var starkt antisemitisk. Det är inget att hymla med. Sen blev han kompis med president Jimmy Carter, en vit farmare från Georgia. Ali drog sig inte heller för att boxas hos vidriga diktatorer som Mobutu i Zaire och Marcos i Filippinerna, samtidigt som han predikande om fred och sociala rättigheter. Vi människor bär på motsägelser och gör saker vi ångrar eller borde ångra. Och vi utvecklas. Ali sa själv att om man var densamme vid femtio som vid tjugo, så hade trettio år gått till spillo. Jag menar att Ali kan få godkänt fast han inte alltid var kungen av omdöme, utan "bara" världens bästa idrottare genom tiderna. USA förändrades under Alis tid till det bättre och det gjorde Ali också. Kan det inte räcka så?

The river

Min allra första fylla minns jag som om det var igår, fast det gått eoner av tid sedan dess. Jag behöver inte resa tillbaks, det är rena teleporten. Pang, så är jag där. Det är sjuttiotalssommar och jag satt invid ett gulmålat trähus vid en svensk insjö i snygga utsvängda Wranglers och en vit T-shirt med texten LUCAS och en val på magen. Håret är lockigt och solblekt och mina ögon ser ännu barnsligt på världen, fast min hud är tunn som billigt omslagspapper. Det minglades, som det skulle heta nu och glaset i min tonårshand fylldes med rödvin om och om igen och jag kom att tala med människor oblygt och charmerande som aldrig förr. Sen vände jag för en stund blicken och såg ut över sjön. Det var en vacker bild. Stilla, så stilla. Men långt bort rodde en man i en nytjärad eka, kanske var det dags att ta upp kräftorna, jag vet inte. När jag reste mig så snubblade jag på mina vita träskor och folk omkring mig skrattade, men jag var bara lycklig. Alkoholen var sanningen och ljuset, all mobbing, alla kärleksbekymmer, allt sökande efter sammanhang försvann ut där vinet kom in. Jag visste att det här var vad jag skulle ägna mig åt. Jag hade hittat den nedgrävda skatten.
Några år senare tog jag och två kompisar spårvagnen från Frölunda torg och in mot stan. Jag sjöng The River högt och klart och vid Nymilsgatan steg några tjejer, vagt bekanta, på och jag höjde rösten ännu mer, övertygad om att min tolkning av Bruce Springsteens systers bittra öde i sången var just det som skulle öppna porten till kärlekens land för mig, där och då, på en blå spårvagn en fredagskväll i Göteborgs västra stadsdelar.
Du tror du kan tämja drogen och göra den till din tjänare, men du blir en lallare, en stackare man helst går förbi. Folk lyssnar inte på din vackra sång, de går av vid Marklandsgatan och du förstår inte vad som hände. Och glöm det aldrig Anders, parkbänken är inte långt borta.

Blott en dag

Det tutar och tutar ute på gatan. Studenterna åker på sina flak, fulla av billigt mousserande vin och hopp om framtiden. Hela veckan håller det på, denna och nästa. Innerstan är en karneval och det svämmar över av dressmankostymer och tunna vita klänningar. På min tid hände allt på samma dag; Avenyn såg ut som ett slagfält under en kväll, men sen var det över. En vän, min egen dåvarande Bobby Jean, sjöng Adam raised a Cain så högt och tydligt som aldrig någin gjort varken förr eller senare i det här landet, i den i alla fall inte utanför Scandinavium eller Ullevi. Han hade enligt egen utsago druckit elva starköl den kvällen. Vi vinglade runt i stan hela natten och ljuset kom från väster och staden började röra sig igen när jag drog täckena om mig i min kartonglägenhet två trappor ned i Tynnereds snabbt förslummade allra värsta hus.
Men dagens nyhet är inte gamla åttiotalsminnen, eller i någon mån är det väl det, för idag lämnade Freddie Wadling oss till sist. Det kom kanske inte som en blixt från en klar himmel, han har sett skröplig ut så länge jag kan minnas. Som en farbror, så gammal punkhjälte han är, förlåt var. För mig är minnet av Freddie något annat än att höra en åldrad man sjunga fattig bonddräng i På spåret, det är snarare ett svettigt, öldoftande tält i Roskilde en dammig festivalhelg eller en promenad längs Hjalmar Brantingsgatan på väg till punkkonsert i Lundby gymnasiums aula en mulen torsdag i mars. Han har alltid funnits där, Freddie, hans röst har alltid burit en särskild sliten sorg över tillvarons alla jävligheter. Som hos Tom Waits i vissa stunder, som hos Thåström post-Imperiet, som hela jävla Hisingen mellan varvskrisen och Norra Älvstranden. Och han var ingen kultfigur som jag hör sägas, han var helt enkelt bra. Och vi som inte har lyckan att tro på ett liv efter detta kan enkelt konstatera att  Freddie slapp bli levande begravd.

From small things big things come

Året är 1993 och jag sitter i partistyrelsen, för även om jag misslyckades med att bli vald i år, så har det funnits en tid då jag ägnade en helg i månaden åt att sitta i en möglig gammal skola i park och bokstavligen renovera ett sargat parti. På söndagen kommer Birger Schalug in, sorgmodig, bedrövad, uppriven och erbjuder sig att avgå. Sifo visar nämligen något i stil med 1,7 procent. Men vi klappar om Birger och meddelar honom vårt förtroende. Här avgår vi inte bara sådär mitt i allt. Vi löper hela maran, annars får man ingen medalj. Sen fortsätter vi jobba och hösten 1994 mitt i valrörelsen så slår Birger igenom medialt i en TV-sänd ekonomidebatt och vi är tillbaka. Det ser ut som en blixt från en klar himmel, men sånt finns inte i politiken. Det är frukten av hårt arbete. Själv blir jag inte invald i riksdagen, utan går den kommunala vägen.
Det finns inga kvickfixar i förtroendebranschen. Inga dokument eller statements eller ännu ett nytt ansikte löser problemen. Man får görs en Löfven och sitta i båten, hissa stormseglet och klä sig efter vädret. På det sättet tycker jag att mitt parti handlar rätt som sätter slitstarka politiska rävar som ministrar efter avgångarna. Bra gjort. På tiden. Samtidigt skull jag ändå vilja veta att partiet förstått att vi inte kan ha personer som jämför Israel med nazister i regeringen eller folk som vägrar att ta kvinnor i hand i PS. Vi ska inte ha kristna, judiska eller muslimska representanter i våra organ, vi ska ha miljöpartister och då folk som är uthålliga och som för all del hellre råkar säga fel än ingenting alls, men som inte är luststyrda och drar när det inte är kul längre. Vi har bytt för många för ofta. Det roterar väl snabbt.
Men det viktigaste är att vi skapar förändringar som syns på gatan nedanför ditt hus. Att vi gör den skillnad som väljarna gett oss mandat för.

Mamma är lik sin mamma

Det är inte de rent fysiska likheterna mellan mödrar och döttrar jag tänker på när Siw Malmkvists glada feministiska dänga far runt i skallen på självaste mors dag, utan hur roller fortplantas genom generationerna. Det är de där jävla strukturerna som spökar, hur man blir den man förväntas bli i sällskap med andra som också blir som man kunde tro. Föräldrarna i förskolan är 25-30 år yngre än jag, men de reproducerar samma roller som mina föräldrar och troligen även jag, hur fin och frigjord jag än vill se mig. För det vill jag gärna. Vi delade lika och jag gick där och stretade med vagnen i februarikylan och köpte blöjor och havregryn på ICA spar i Hermodsdal och grundlade relationen med den där flickan med de stora bruna ögonen. Det var stora ögon på öppna förskolan och viskningar bakom ryggen pch läkare som frågade var mamman var. Jag trodde jag gjorde min plikt och skulle få min belöning. Ändå dömdes jag till rollen som andra klassens förälder av skolor, vårdinrättningar och andra myndigheter. Man kan gå full Pär Ström för mindre, men det vore en logisk kullerbytta. Du är inte fri från strukturerna en enda sekund. Föräldraledigheten delas annars nästan alltid så att mamman tar ut allt utom det som är öronmärkt åt pappan och skälen man hör är oftast bara långsökta bortförklaringar. Ingen tror dig när du säger att det handlar om ekonomi, för bara en fullständig idiot väljer pengarna framför halva föräldraledigheten. Det är något annat. Mamma är lik sin mamma, liksom. Och pappa sin pappa. Ännu mer så.

The look

"Du kan inte komma i shorts, vet du", säger han. Och flinar. För dagen är jag klädd i snygga och halvdyra shorts och en kortärmad skjorta som kunde varit svindyr, men som jag köpt för nån hundring på Emmaus. I've got the look. Jag har koll. Han som talar så skönt nedlåtande är en högre tjänsteman i den kommunala organisationen och frågan gäller klädsel vid utlandsrepresentation. Han tror uppenbarligen inte att jag äger en kostym. Själv undrar jag om han äger ett par jeans. Men vi som hoppat och hoppar mellan klasser, ibland på samma dag, har både kostymer, Levi's och bandtishor i vår garderob. Vi klär oss sällan fel, för vi kollar i förväg vad det är som gäller, vi som inte har säkerheten med oss av klass och tradition. I uppsnacket runt regeringsombildningen hörde jag att det talades om Karolina Skogs kläder. Hon skulle ha konstaterat att en kostym utanpå huden gör att fler lyssnar och framförallt folk som annars inte lyssnar på någon som vill förändra, sas det. Det är gjutet. Det bara är så. Det finns heller inget radikalt med att vara urtvättad eller missfärgad, det enda som händer är att folk tror att den som sumpar en så enkel sak som att klä sig efter tillfälle och temperatur inte heller tänkt igenom sina ord och övriga handlingar så noga. Att klä ner sig medvetet för att leka fattig har ingen med låga inkomster någonsin haft råd med. Det är ungvänstrigt teaterspel för spegeln. Och nu ser jag att en stjärna på det röda kamporganet Aftonbladet tar chansen att hoppa på Isabella Lövin för hennes klädval. Det är sorgligt på alla vis.

Goliat

När man nått krönet på Älvsborgsbron, så ser man Vinga till vänster långt borta och centrala stans alla härligheter till höger. Tittar man rakt fram så ser man Biskopsgården, närmare bestämt de höga husen vid Vårväder och längre bort vattentornet. Det ser fridfullt ut på avstånd, men det är det inte som ni vet. Things have changed, som Dylan säger. Sen springer man i medvind och medsols längs norra älvstranden där det nu byggs nätverk och dyra hus istället för oljetankers och bilfärjor. Det är härligt att springa, skönt att ta ut sig, att vårda sig för framtiden, att vara en del i ett lämmeltåg för rörelse och hälsa. Min bloggmemoar är inte någon nostalgitripp, ingen hyllning till gårdagen. Det är reflektioner över då och nu och det kommer ur en frustration över egna tillkortakommanden, men glasögonen är putsade med blicken inställd på framtiden. Det är Goliat som ska besegras och inte någon väderkvarn. Sonen suckar när jag pratar om vår fantastiska vecka här i stan i juli 08. Det minns han inte så mycket av. Han skrapar med hovarna i stallet, som en bunden häst och vill ut på de fria vidderna. Han vill ta över världen, göra jorden hel, göra vattnet rent.

Ronka

Hösten 1983 började jag äntligen att spela gitarr. Det var på tiden. Hade jag varit mer om mig och kring mig så hade jag samlat lite folk omkring mig tidigare och bildat ett band. Nån stjärna hade jag aldrig blivit, men jag kunde kanske jammat i Joes garage eller så. Nu var jag rent allmänt inte den som samlade folk omkring mig, jag sjöng solo för det mesta. Inget band, ingen större krets människor. Kanske var det därför som jag tidigt hade sökt mig till den auktoritära vänstern. När det reformistiska svenska systemet stod som mest i blom sökte jag mig till rörelser som tyckte att Sverige var en liten hungrig imperialistmakt. Jag gissar att jag ville ha mitt sammanhang. Men det blev väldigt fel. Jag var inte den som marscherade i raka led, precis. Och det höll inte så länge heller, fast jag försökte av all kraft. Jag minns hur jag fick sitta i ett gammalt avdankat badhus och se en film som berättade hur föredömet DDR löst arbetslösheten, som då uppgick till svindlande två procent här i landet. Redan då skruvade jag på mig. Jag hade ju sett muren på TV och varit i det realsocialistiska Polen, med tomma butikshyllor, svartväxling och stanken av avgaser. Men jag höll ut. På Kommunistisk ungdoms kongress blev jag först utsedd att bära Chiles fana under en manifestation mot Pinochets diktatur, men senare bortvald, därför att jag vägrade ha kavaj. Jag gick i snickarbyxor och träskor. I alla fall under en kortare tid. Sen köpte jag en gammal militärrock på försvarets överskottslager. När jag sen flyttade, så nosade jag lite på andra organisationer, revolutionära, men inte så mycket DDR. De var duktiga på att dricka pilsner och rödvin och det gillade jag. Och de klädde sig i finaste gåbortskostymen vid demonstrationer. Men det gravallvarliga funkade inte på mig, jag är och förblir frihetlig och ännu mer ombytlig. Ni vet, vart jag än så är längtar jag alltid bort, så jag hittade min rätta väg som var om inte hög och underbar, så i alla fall min.
Men tillbaka till hösten 1983 när USA invaderade Grenada och högern demonstrerade mot löntagarfonder.
Jag lärde mig D, G och A7 och den första låt jag tog ut på gitarren var Ronka, den där gamla punkklassikern med Perverts, ni vet. Jag spelade minst lika bra som Freddie Wadling, tyckte jag. Och de fina flickorna fnös och de testuggande marxdiggarna tyckte jag var så omedveten. Bra så. På den vägen har det fortsatt.

From small things, big things come

Okej, först några ord om vad jag inte gillar i politiken och sen vad jag gillar och varför. Jag gillar inte när politiken blir elakt ordmärkeri, när man vägrar att diskutera i sak, utan istället medvetet missförstår, misstolkar och går på person istället för sak. Jag ogillar också kulturrelativism, klappar på huvudet och när det uppenbart är så att människor och länder bedöms med helt olika måttstockar beroende på namn och ursprung och vad det nu kan vara. Jag avskyr rasister och rasism också när det kommer i all välmening. Om jag och min granne gör samma sak, så ska vi bedömas på samma sätt. Korkade sedvänjor och idiotier i lärors och religioners namn kan aldrig försvaras.
Det jag gillar är politisk verkstad. Gillar hur resonemang, diskussioner och konstruktiva förslag bygger temalekplatser, cykelbana på Disponentgatan, en skejtpark i Hyllie och ett nytt stall i Klagshamn. Jag gillar att dricka svagt kaffe i solskenet och se hur Malmö blir grönare, tätare och mer blandat. Jag gillar att kärnkraftverk stängs, att förskolegrupper minskas, att Ahmed får stanna, att tunneln genom Hallandsås äntligen blev klar. Det är de små stegen, reformismen, de gröna fotavtrycken i asfalten, ett leende och en varm kram och tack, skillnaden som görs som får mig att stå ut och till och med tycka att det är roligt ibland.

California stars

Mitt i natten kom vi ut från BART och upp på Market Street. Inte en människa syntes till, ingen att fråga om vi skulle gå vilse, allt var svart utom neonljus och gatlyktor och ett och annat skyltfönster. Det låg räls på gatan, men de vackra PCC-spårvagnarna vilade för natten och även de världsberömda kabelspårvagnarna inväntade morgonen. Vi drog vår väska in på en sidogata och det bar som så ofta i San Francisco uppåt. Än var inte mitt hjärtfel upptäckt och åtgärdat, så jag flåsade i backarna, men till sist hittade vi vårt hotell alldeles bredvid porten till Chinatown. I receptionen lyfte ingen så mycket som ett ögonbryn. Vi hade kunnat komma endat iförd fjäderboa. I SF får man se ut hur som helst.
Det är ett särskilt ljud och en särskild doft i California. Jag kan inte riktigt beskriva den annat än med plattityder om doften av frihet eller ljudet av en dröm. Och stjärnorna på himlen är kaliforniska stjärnor, hollywoodstjärnor, golden gate-stjärnor. Ja, California har en del av mitt hjärta, mer än jag kunde tro innan jag fick sätta mina fötter på dess mark som en sentida guldgrävare. Min farsa hade alltid pratat om San Francisco med ett särskilt glitter i ögonen, om dess cable cars, om Fishermans Wharf, om vinden och de kyliga nätterna. Och nu var vi alltså här.
Vi var där, vi vandrade runt genom staden, genom låtar och filmer, åt pizza slices i North beach och burritos i the mission och botaniserade i second hand-butiker i Haight och såg hippies sitta i parken och röka och dricka, som om sextiotalet aldrig tagit slut.
Och LA kom till oss veckan efter. Santa Monicas blåa vågor och caféet på piren där man kunde få bacon på allt för bara 50 cent extra. Motorvägarna som skar som machetes rakt genom bostadsområdena och Hollywoodskylten som vi såg från fönstret på hotellet och avstånden. Vi trängdes i avspärrningarna vid Oscarsutdelningen, vi såg kommersen, kändisarna och alla turister med kameror. Och det kaliforniska ljudet och ljuset som vill hålla en kvar, vill få en att bara gå omkring där bland människor som ger en komplimanger mitt på trottoaren.

Ni kan säga att vi som reser mycket bara flyr. Jag säger att vi tankar liv och energi.

Stackars Jack

Jag har läst om den. I soffan, i sängen, i hallen, i köket, för att travestera en annan modernare artist än Ulf Lundell. För att göra historien extra lång så börjar vi en söndag i slutet på sjuttiotalet. Jag slets mellan punk och mainstream, Sex Pistols var det coolaste jag någonsin hört, men jag gillade även Saturday night fever och John Travoltas Tony Montana-liknande figur som dansade så fantastiskt bra där i Brooklyn. Själv dansade inget vidare, det vill säga inte alls. Jag var ensam, jag hade tråkigt, men nu liksom då hade jag en fantastisk förmåga att drömma mig bort. En söndag gick jag på bio. Det var Janne Halldorfs filmatiserade Jack med Göran Stangertz, Örjan Ramberg, Kjell Bergkvist och så Gunnel Fred som den vackra Sonja. Man kan flabba högt åt castingen idag, men då var de personerna unga och heta. Jag tyckte filmen var fantastisk och särskilt fantastisk var den vackra Sonja förstås. Jag ville gärna bli någon som kunde få en sån tjej. Och jag ville också ha ett helt batteri av vänner att festa och diskutera med, men det hade jag absolut inte, för det har inte många fjortisar. När jag kom hem så lånade jag boken av min storasyster. Hon hade som alla andra något äldre än jag redan läst boken. Jag säger alla, men det var såklart inte alla, bara de flesta och särskilt dem som flörtade med alternativa livsstilar och vad det kunde vara. Och det gjorde många då. Hur som helst, jag läste boken och det var den boken som fick mig att fortsätta läsa och som även förde in mig på den musik som idag kallas gubbrock. Det var dörren till Hemingway, Kerouac och till Dylan och med tiden Springsteen och Neil Young.
Jag gissar att jag inte fattade så värst mycket av läsningen; jag visste inte vad en dealare var, för att inte tala om sex och kvinnor, det visste jag precis inget om. Funderade också på vilket budskapet var, ty jag hade en begynnande vänsterpolitisk övertygelse där allt hade ett budskap och den som inte var för, den var emot. Sen läste jag boken med jämna mellanrum, men sedan kanske 25 år har den prytt bokhyllan utan att öppnas.
När jag nu tar fram den så är sidorna gulnade. Här och var har jag satt markeringar, det kan handla om citat som jag använt i något skolarbete, jag minns verkligen inte. Däremot minns jag min svenskalärare på gymnasiet, hon tyckte jag skulle läsa Östergren istället. Det gjorde jag. Också. Men nu läser jag alltså om Jack och det slår mig hur bra den ändå är bitvis. Klassperspektivet finns där, om än odogmatiskt och det är ingen odelad drogromantik, utan saker problematiseras, som det skulle heta i dessa dagar. Den kunde med fördel redigerats ner ytterligare ett hundratal sidor för att få lite mer sammanhållen substans. Som en röd tråd går längtan efter kärlek och trygghet, skulle jag säga och människorna är ofullkomliga som vi är och helt politiskt inkorrekt grabbiga och barnsliga emellanåt.
När jag läste den första gången var jag ett barn som inget visste, nu är jag dubbelt så gammal som bokens karaktärer. Det finns som då var drömmar om ett framtida spännande vuxenliv är nu möjligen nostalgiska minnen. På väg till torget slår en doft av hasch emot mot mig och träden står i blom. Det mesta förblir vad det är eller återkommer efter en tid.

En apa som liknar dig

När jag går genom Pusher street nån gång i skiftet september/oktober som är den allra vackraste tiden på Christiania, så lockas jag att gå fram till nån av försäljarna och köpa lite godis och sen gå ner till sjön och sitta där med alla höstens dofter och färger som brunt, gult och kvardröjande mörkgrönt och bara fly bort. Men jag gör det aldrig. Och jag kopplar inte heller av med ett glas vin på fredagen efter en vecka av för stora barngrupper och sega möten. Såna som jag måste möta livets makter vapenlös. Vi har inget val. En apa som liknar dig kom till mig i brytningstiden mellan flykt och kamp och den införlivades i mitt system som få före den. Och Olle Ljungströms röst var sådär bräckligt ärlig som man tvingas vara. Jag vet att han föll för frestelsen. Till hans minne ska jag låta bli. Det är ingen lek det här livet. Och vi som krossats, krossar och går på.

My father's house

Och dagen efter hennes födelsedag är det hans. 47 fyllde han i svallvågorna efter att ha blivit farfar. Jag minns det inte. Det var inte så viktigt. Ingen av oss anade att det var hans nästsista födelsedag och lika lite anade vi den stora sorg som skulle hemsöka oss bara veckor senare. Det är hans drag jag ser när min mellanson står här i vardagsrummet i den stora lägenheten på Bergsgatan och ser ut över bilar och bussar som passerar förbi fyra våningar längre ner. Det är som det är med generna. Att det finns något särskilt buffligt törnbladskt med oss alla. De vägar vi väljer är sällan enkla. Det var inte lätt att vara min fars son och det var troligen inte lätt att vara far till mig. Vi bodde i olika hus på alla sätt och vis sen jag brutit upp från barndomshemmet i tonåren. Alla ska inte leva under samma tak. Från honom har jag ändå min rastlöshet, mitt krulliga hår och det där som gör att man alltid är någon som det tas ställning till. Han ville nog vara en lugn man som bara skötte sin butik, men det var knappast ett valbart alternativ. Med en annan klassbakgrund skulle hans kreativitet och hans många idéer troligen leda honom till något annat än dit han kom. Man kan tänka sig honom som författare eller så. Det fanns berättelser inom honom som väntade på att få komma ut. Men hans hus var inte beläget i den kreativa klassens grönskande höjder, utan han växte upp på den obetydligaste av de fyra långgatorna, där doften av kaffe från rosteriet och ljuden från lekande barn på sandplanen och sjungande fyllon blandades med knattret från flakmopeder och tunga steg från hårt arbetande sjömän och städerskor med tomma ögon på väg hem från dagens slit. Min faders hus står mot alla odds kvar där det stod, men idag är grannskapet ett annat, folk i området bär ofta arbetares attribut, men det är bara lånta fjädrar. Farsan skulle ha fnyst åt det där, så som han fnös åt stalinisterna längre ner på gatan och andra frälsningsläror. Han bar aldrig keps och långt mindre skägg. Man skulle inte spöka ut sig i onödan, liksom.

Flicka med guld

Det blir aldrig som man tänkt sig och det är bra det. Vi bestämde oss för att skaffa barn på våren nån gång. En impuls, liksom. Som allt annat viktigt jag bestämt i livet. Det var långt innan jag fattade att impulser är det jag består av, så jag trodde in i det längsta att det var ett genomtänkt beslut. Det var det inte. Däremot var det det allra bästa beslutet jag någonsin fattat. Och flickan slog upp sina guldbruna ögon natten till den andra maj 1987 och jag vandrade hemåt till vår tvåa på fjärde våningen till ljudet av näktergalen, min hemstads näktergal och jag visste att allt var förändrat att nu eller aldrig blev jag vuxen. Därhemma hade tidningen Arbetet just fallit ner på hallmattan tillsammans med DN, en tidning åt vardera föräldern, och jag läste att Bengt-Åke Gustafsson varit stor matchhjälte i Sveriges oavgjorda VM-match mot Sovjet. När klockan slog sju ringde jag till jobbet och sa att jag inte kunde komma denna dagen. Äventyret kunde börja.

Valborg

Jag var sjutton år, sjutton år i staden där det alltid blåser från väst. Det var alkohol, chalmeristkortege, och inne på Liseberg mötte jag en tjej från Torslanda som jag tog avsked från på Drottningtorget med löften om mer, men som jag egentligen aldrig återsåg på riktigt, bara som hastigast på trottoaren på Norra Hamngatan utanför McDonald's långt senare. Vi hälsade. Man kommer alltid ihåg, vad man än påstår. Jag hade ringt en gång, men en kvinnoröst som inte var hennes hade svarat att hon inte var hemma. Jag försökte aldrig igen. Att ringa en gång var modigt nog. Hennes fullständiga namn föll ganska snabbt ur mitt minne och livet gick vidare. Jag var hursomhelst mer förälskad i själva livet och ungdomen än i någon flicka, men det var knappast helt och hållet besvarat. Man vill så gärna minnas att ungdomen var fantastisk, men det var samma blandade skurar då som nu. Somligt av det jag erfor då skulle säkert idag klassas som psykisk ohälsa och tveklöst som riskbeteende. Något är ännu sekretessbelagt. Även jag och mina kompisar satt i Azaleadalen och försökte vara Jack Råstedt och hans kompisar, men utan cannabis, det var bannlyst för det blev man bara seg och tråkig av enligt dogmen. Och så var det inkörsporten. Detta var ju Ett anständigt liv-epoken, den skräckinjagande ANT-undervisningens gyllene år när minsta puff skulle leda rakt  till en överdos på toaletten på T-centralen i det fjärran Stockholm. Men alkoholen hade fripass så den glorifierade vi, den stod för frälsning och mod och gjöts i former som stavades  Löwenbräu, Heineken och vino tinto.
Det doftade av spyor och blommor som just slagit ut nere i Azalea, men vi hoppades att just denna valborg skulle vara den som gjorde skillnad, vi hoppades att vakna lyckliga och gå ut och möta livrts alla kampsånger och paroller.

Ni chicha, ni limoná

Ni chicha, ni limoná är namnet på en låt av Victor Jara som kom i början på sjuttiotalet. Han sjunger om de där som inte är riktigt för eller emot, som håller alla dörrar öppna för säkerhets skull. Den gången gällde det huruvida man stödde den chilenske presidenten Salvador Allende, senare störtad och mördad i en militärkupp.
Jara föraktade de där som varken var vänner eller ärliga motståndare. Man behöver veta var man har folk, tyckte Jara och det tycker jag med. Och här har ni mig. Min internationalistiska ådra föddes väldigt tidigt. Det var inte ens nära att jag skulle bli rasist. Jag vet egentligen inte varför. Kombo av tidiga hårda vindar från väst, erfarenheter i familjen och den stora vaccinationen: besöket i Auschwitz som barn. Och hur illa det än rimmar med nutida postmodernt nonsens, så står jag fast vid att alla människor har samma rätt eller samma fel. Fågel eller fisk är inte beroende på omständigheter eller vem det gäller. När vi gick i alla nittiotalets fackeltåg mot rasism var det för allas lika värde vi gick. Varje gång jag berättar för ett barn på förskolan att hen får välja sin egen väg när hen blir stor så är det just för det. Jag har aldrig klappat någon muslim på huvudet och sagt mig förstå eller acceptera rena dumheter i islams namn. Min kanske allra bästa kollega någonsin var en kvinna i slöja och våra diskussioner var ofta vilda, men alltid med respekt. Sen skildes vi ofta åt med en kram, för våra gudar tyckte uppenbarligen inte att kroppskontakt var en syndig intimitet. Våra gudar förespråkar vad jag kan förstå kramar åt dem man gillar och handslag i övrigt.
Ja, behandla lika och med respekt. Tänk bara tanken att det hade varit en livetsordare från Uppsala som fikat med en representant för herrens befrielsearme i Uganda och sen påstått att han inte fattat vem det var eller alternativt att det var hans plikt som kristen att hålla sig väl med resten av det kristna civilsamhället. Nä, det hade inte funkat. Det ska inte fungera. Men kanske är det jag som är för svartvit som några säger. Kanske fattar en enkel barnpassare inte hur den stora världen fungerar. Det är inte omöjligt. Men tills jag blir överbevisad om annat så tänker jag att den som inte står för något faller för vad som helst.

Frölunda, Frölunda

Det går att åberopa sin barndom och uppväxt för alla tänkbara dumheter. Killen som inte ville ta kvinnor i hand skyllde på det. "Jag är uppväxt så" eller hur han nu formulerade sig. Men den som aldrig ifrågasätter sin uppväxt och uppfostran blir nog aldrig riktigt vuxen. Att vara vuxen är att stå för något eget. Men visst sitter vissa saker där. Förhoppningsvis inte religiös fanatism, mycket hellre sportsliga saker. Fick man som liten en klubba med alla spelarnas autografer på, så fick man. Blixten Henriksson, Lars-Erik Sjöberg, jag minns inte alla, men de var där. Och de stapplande stegen på VF:s (som man sa då) skridskoskola på Frölundaborg. Och sen alla sköna spelare man sett, inte minst finska invandrare som förtjänar en rejäl sittning i bastun som tack. För när vintern kommer förenas alla som definierar sig som göteborgare i färgerna rött, vitt och grönt som om alla tre fotbollslagens (sorry BKH) fans fick ta med en färg var. Då följer vi med, i alla fall sådär, grundserien är en miljon omgångar lång och det kan vara svårt att hitta orken, men alla håller på Frölunda. Leif Boork kan säga vad han vill om att Göteborg inte är en hockeystad. Vårt lag är i vilket fall som helst MÄSTARE.