Det vilar något grandiost över talet om Sveriges nyvunna plats i FN:s säkerhetsråd. Som om Margot Wallström med ens skulle göra världen till en plats där alla sitter i ring och sjunger I natt jag drömde. Sverige ska fixa till den här världen. Det är den självbilden man ska ha. Nu är ju vårt land inte så vackert som det beskrivs när det kommer till utrikespolitiken. Vi har i decennier krängt kulor, krut och stridsflygplan till vem som helst som öppnat plånboken. Man har sagt mig att det är tvunget för att kunna hålla vårt eget försvar, men så värst fint och feministiskt är det inte, även om det argumentet skulle vara relevant. Sen har ju utrikesministern sen hon tillträdde kanske inte stått för höjden av diplomati och konsekvens som svensk banerförare i världen. Med dunder och brak erkändes Palestina, samtidigt som Västsahara får förtvina där ute i öknen, även om man kan säga att det är lite jämförbara storheter. Förutom då att inte någon västsaharier vill utplåna Marocko, vad jag vet. Sen sånt där som att när en terrorist får ett skott i bröstet i Trollhättan så är det inget att kommentera, men när samma sak händer i Israel så är det utomrättsliga avrättningar som ska fördömas. Inte värst konsekvent. Lite som det där med grandet och bjälken, för att travestera Jesus. Men den som lever får se. Och den där sången sjöng jag förresten idag för barnen på jobbet. Sen lekte dom Star wars. Analysera det, ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar