Death to my hometown

Ända sen jag var mycket ung har jag vetat att jag någon gång skulle ha politiska uppdrag. Det var liksom så det måste bli. Det finns inte ett uns av självgodhet i det. Jag har mina svaga sidor, men till de starka hör att det brinner en eld för rättvisa och för att lämna över jorden i ett gott skick till våra ungar. Dessutom vet jag att jag är hygglig på att formulera mina tankar till program och anföranden. I mina visioner brukar vi jorden utan att förbruka den och tar hand om varandra på ett i bästa mening gränslöst sätt.
Det är min dotters och mina tre söners varma bruna ögon som är drivkraften och det jag ser i alla högar med handlingar och dokument lagrade i appar och mappar. Jag gissar att alla som sysslar med politik i någon form säger ungefär samma saker som jag. Få är ute efter ära eller pengar i politiken, då finns det andra och enklare sätt att få det. Sen kan det för all del efter  en tid ändå bli ett beroende av arvoden och bekräftelser, men det börjar aldrig så.
Ja, alla politiker vill väl. Ändå har jag svårt att fatta vissa saker, det måste jag säga. Svårt att fatta hur normalbegåvade människor kan kämpa för fler parkeringsplatser, för stängda gränser och allmän småaktighet och för människors olika värde. Svårt att fatta en allmän populistisk grinighet över ungdomen nuförtiden och lystna blickar i backspegeln. Man längtar inte tillbaks om man vill förändra världen, det går inte ihop. Sen att saker ändå ibland måste bli kassa innan de kan bli bra är en annan sak. Man får kompromissa, ibland lite väl mycket, men om alternativet är handlingsförlamning eller att bara gasta och självgott ställa sig utanför och bredvid så påverkar jag ändå. Om än lite.
I mitt hjärta är jag göteborgare och malmöbo. Mycket förenar mina städer, men somligt skiljer dem åt, inte bara att man i Göteborg lite dynamiskt får heja på olika lag, medan man i Malmö har ett allerstädes närvarande MFF, som en rest från hegemonins decennier. Annars är det så att Malmö är mindre rädd för framtiden, medan Göteborg lite ängsligt talar om hamnkranar som ska bevaras och ojar sig över höga hus och att saker förändras. I Malmö älskar vi förändringar. Det kan inte gå snabbt nog och husen kan inte bli för höga. I Göteborg säljs det fortfarande halv special, medan Malmö njuter av falafel. Var jag hamnar i framtiden och vad som då serveras i gatuköken har jag ingen aning om, men så mycket vet jag: konservatism, feghet och stängda gränser är döden för mina hemstäder.