Det damp ner ett brev i lådan som låg och väntade på mig när jag kom hem från Slovenien. DAMP. Hm. Skämtet var oavsiktligt. Den privata kliniken som jag blivit remitterad till från vår lokala vårdcentral meddelade att jag säkerligen hade bokstäver i mitt inre och/eller möjligen andra diagnoser, men att att dessa diagnoser liksom gjorde mest nytta om man var ung eller så eller om jag mist mitt arbete eller inte till synes haft en meningsfull fritid. Jag kunde inte prioriteras, läste jag i brevet. Besöket på kliniken hade ägt rum någon vecka tidigare. En ung läkare med avklippta jeans och t-shirt frågade några saker och antecknade förstrött. Jag var nervös och ville inte vara till besvär. Det tog kanske tio minuter. Han var fullkomligt ointresserad, men meddelande att jag skulle få besked brevledes. Vilket också skedde. Så trasades en helg sönder i grubblerier och ledsamheter. Och som ett brev på posten (också det ett oavsiktligt skämt) uppstod konflikter i hemmet och känslan av att inte vara så mycket värd följde med på promenader och löprundor, i alla soffors moder på kvällen och i sängen när jag vaknade på morgonen. Bortprioriterad. Min vardag är förstås inte ett elände och ett kaos, men konstigheterna, misstagen, konflikterna och besvikelserna har varit så många att jag kunde behöva stöd och strategier, när nu såna finns att få. Folk i min allra närmaste närhet kunde också behöva lite avlastning, kan man också känna. Men så blir det alltså inte. Man kan sätta in nya hjärtklaffar på åttioåringar, men jag kan alltså inte prioriteras. Jag får drömma mig bort och önska att jag gjort lite mer och annat lite tidigare i livet, om nu dessa diagnoser hade funnits då. Om man nu hade kunnat vrida tiden tillbaka och få hjälp att dra ur den den där taggen medans det fortfarande var samhällsekonomiskt lönsamt för Region Skåne eller ekonomiskt lönsamt för dess entreprenörer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar