A nation once again

Västra Belfast. Muralerna är inte lika tuffa längre, några hårda lojalistiska har till och med blivit barnvänliga och väcker leenden istället för fruktan och förundran. Men minnen av barn som dödats av gummikulor och sprängningar och skott finns kvar, även om de flesta skyndar förbi på väg till sitt på gator som vi hört talas om sen vi var små: Falls road och Shankill road. Samma dag som vi går runt i området folkomröstas det i Storbritannien och här i norra Irland om medlemskapet i EU. Folk strömmar till vallokalerna sägs det, men jag ser bara en enda. EU och freden har gjort det lättare att leva i Belfast, lättare att vara den man känner att man är: irländare, katolik, protestant eller bara Belfastbo. EU har sponsrat satsningar i avindustrialiseringens tid och Belfast lever upp, även om vi ska spara våra illusioner om att allt skulle vara löst.
Det är orimligt och fel att en del av Irland skurits loss och behållts av kolonialmakten, men det var lättare att härda ut när gränsen mot söder inte syns så tydligt som förr och soldaterna dragit sig tillbaka till sina baracker. Nu är det många flaggor, för man hejar på olika landslag, men just det känns mest som vänskapliga gliringar. Och det regnar en stund och sen blir det sol igen, som det blir på öar och en gråtrut sätter sig på trottoaren och spanar efter brödbitar. Inne i centrum går vi förbi studion där teenage kicks spelades in, bredvid ligger en butik där lätt grånade punkare med kritiska ögon och känsliga öron bläddrar bland vinylskivor med bortglömda band. Och istället för polisavspärrningar är det gågator. En snäll och mycket fjollig servitör sätter fram tallrikar på vårt bord och från gatan hörs säckpipemusik och det börjar regna igen. Vi springer genom ösregnet tillbaka till hotellet och äter en ost uppkallad efter Mull of Kintyre och slår på TV:n Valvakan berättar om att 74,1 procent av västra Belfasts invånare vill stanna i unionen, men att vita missnöjda män i Englands midlands bestämt att de ska lämna. Tillbaka till ruta ett och dagen efter besöker vi som av en händelse det stora Titanic-museet.