Blott en dag

Det tutar och tutar ute på gatan. Studenterna åker på sina flak, fulla av billigt mousserande vin och hopp om framtiden. Hela veckan håller det på, denna och nästa. Innerstan är en karneval och det svämmar över av dressmankostymer och tunna vita klänningar. På min tid hände allt på samma dag; Avenyn såg ut som ett slagfält under en kväll, men sen var det över. En vän, min egen dåvarande Bobby Jean, sjöng Adam raised a Cain så högt och tydligt som aldrig någin gjort varken förr eller senare i det här landet, i den i alla fall inte utanför Scandinavium eller Ullevi. Han hade enligt egen utsago druckit elva starköl den kvällen. Vi vinglade runt i stan hela natten och ljuset kom från väster och staden började röra sig igen när jag drog täckena om mig i min kartonglägenhet två trappor ned i Tynnereds snabbt förslummade allra värsta hus.
Men dagens nyhet är inte gamla åttiotalsminnen, eller i någon mån är det väl det, för idag lämnade Freddie Wadling oss till sist. Det kom kanske inte som en blixt från en klar himmel, han har sett skröplig ut så länge jag kan minnas. Som en farbror, så gammal punkhjälte han är, förlåt var. För mig är minnet av Freddie något annat än att höra en åldrad man sjunga fattig bonddräng i På spåret, det är snarare ett svettigt, öldoftande tält i Roskilde en dammig festivalhelg eller en promenad längs Hjalmar Brantingsgatan på väg till punkkonsert i Lundby gymnasiums aula en mulen torsdag i mars. Han har alltid funnits där, Freddie, hans röst har alltid burit en särskild sliten sorg över tillvarons alla jävligheter. Som hos Tom Waits i vissa stunder, som hos Thåström post-Imperiet, som hela jävla Hisingen mellan varvskrisen och Norra Älvstranden. Och han var ingen kultfigur som jag hör sägas, han var helt enkelt bra. Och vi som inte har lyckan att tro på ett liv efter detta kan enkelt konstatera att  Freddie slapp bli levande begravd.