Pride (in the name of love)

Vår sjätte bröllopsdag firar vi i Dublin. Den ackompanjeras av trafikbuller, vacker musik från banjor och säckpipor. Den är samma blandning av minnen och modernt nu som den irländska huvudstaden. Sara dricker svart öl och jag dricker cocacola på slitna pubar där männen sätter igång med allsång efter att instrumenten lämnat spelmännens händer och en öl var hamnat på borden framför dem. Vi är långt från det stilla Skagen där vi svor trohet och bytte ringar i den lilla sjömanskyrkan av trä strax invid hamnen. Här är det stora katedraler av hård sten och just idag sätter det reaktionära irändska prästerskapet nattvardsvinet i halsen, för idag fylls hela området söder om floden av regnbågsflaggor och dansande, skrattande människor som ser ut som de vill och kan utan att bry sig om småsaker som traditionella könsroller och vad andra månde tycka. Den gud som var närvarande hos mig och Sara för sex år sedan i en sömnig dansk turistort ler och yrkar bifall till alla världens pridefestivaler och all tänkbar mångfald som inte inkräktar på någon annans frihet. Irland är förresten det enda landet i världen som tillåtit samkönade äktenskap genom en beslutande folkomröstning. Det är stort och står i skarp kontrast till grannlandets isolationistiska ja till murar mot omvärlden och nya taggtrådar tvärs igenom denna gröna ö.
Kärleken kan vinna, men det kommer inte gratis. Var stolt och lämna aldrig kampen.