Det är spännande att hjältarna måste vara så alltigenom goda och att man hellre putsar lite på sanningen än låter dem vara, typ, människor. Som detta med Ali, då. Nätet fylls av mer eller mindre sanna citat och myter och och ordföranden i Sveriges unga muslimer drar igång haranger om hur avskydd boxningsvärldsmästaren var av alla vita i USA in i det längsta. Verkligheten är att Muhammad Ali politiskt och religiöst länge och väl snarast var vilseförd av en galning som kallade sig Elijah Muhammed och som i sin Nation of Islam beskrev vita som jävlar och dessutom var starkt antisemitisk. Det är inget att hymla med. Sen blev han kompis med president Jimmy Carter, en vit farmare från Georgia. Ali drog sig inte heller för att boxas hos vidriga diktatorer som Mobutu i Zaire och Marcos i Filippinerna, samtidigt som han predikande om fred och sociala rättigheter. Vi människor bär på motsägelser och gör saker vi ångrar eller borde ångra. Och vi utvecklas. Ali sa själv att om man var densamme vid femtio som vid tjugo, så hade trettio år gått till spillo. Jag menar att Ali kan få godkänt fast han inte alltid var kungen av omdöme, utan "bara" världens bästa idrottare genom tiderna. USA förändrades under Alis tid till det bättre och det gjorde Ali också. Kan det inte räcka så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar