The river

Min allra första fylla minns jag som om det var igår, fast det gått eoner av tid sedan dess. Jag behöver inte resa tillbaks, det är rena teleporten. Pang, så är jag där. Det är sjuttiotalssommar och jag satt invid ett gulmålat trähus vid en svensk insjö i snygga utsvängda Wranglers och en vit T-shirt med texten LUCAS och en val på magen. Håret är lockigt och solblekt och mina ögon ser ännu barnsligt på världen, fast min hud är tunn som billigt omslagspapper. Det minglades, som det skulle heta nu och glaset i min tonårshand fylldes med rödvin om och om igen och jag kom att tala med människor oblygt och charmerande som aldrig förr. Sen vände jag för en stund blicken och såg ut över sjön. Det var en vacker bild. Stilla, så stilla. Men långt bort rodde en man i en nytjärad eka, kanske var det dags att ta upp kräftorna, jag vet inte. När jag reste mig så snubblade jag på mina vita träskor och folk omkring mig skrattade, men jag var bara lycklig. Alkoholen var sanningen och ljuset, all mobbing, alla kärleksbekymmer, allt sökande efter sammanhang försvann ut där vinet kom in. Jag visste att det här var vad jag skulle ägna mig åt. Jag hade hittat den nedgrävda skatten.
Några år senare tog jag och två kompisar spårvagnen från Frölunda torg och in mot stan. Jag sjöng The River högt och klart och vid Nymilsgatan steg några tjejer, vagt bekanta, på och jag höjde rösten ännu mer, övertygad om att min tolkning av Bruce Springsteens systers bittra öde i sången var just det som skulle öppna porten till kärlekens land för mig, där och då, på en blå spårvagn en fredagskväll i Göteborgs västra stadsdelar.
Du tror du kan tämja drogen och göra den till din tjänare, men du blir en lallare, en stackare man helst går förbi. Folk lyssnar inte på din vackra sång, de går av vid Marklandsgatan och du förstår inte vad som hände. Och glöm det aldrig Anders, parkbänken är inte långt borta.