From small things big things come

Året är 1993 och jag sitter i partistyrelsen, för även om jag misslyckades med att bli vald i år, så har det funnits en tid då jag ägnade en helg i månaden åt att sitta i en möglig gammal skola i park och bokstavligen renovera ett sargat parti. På söndagen kommer Birger Schalug in, sorgmodig, bedrövad, uppriven och erbjuder sig att avgå. Sifo visar nämligen något i stil med 1,7 procent. Men vi klappar om Birger och meddelar honom vårt förtroende. Här avgår vi inte bara sådär mitt i allt. Vi löper hela maran, annars får man ingen medalj. Sen fortsätter vi jobba och hösten 1994 mitt i valrörelsen så slår Birger igenom medialt i en TV-sänd ekonomidebatt och vi är tillbaka. Det ser ut som en blixt från en klar himmel, men sånt finns inte i politiken. Det är frukten av hårt arbete. Själv blir jag inte invald i riksdagen, utan går den kommunala vägen.
Det finns inga kvickfixar i förtroendebranschen. Inga dokument eller statements eller ännu ett nytt ansikte löser problemen. Man får görs en Löfven och sitta i båten, hissa stormseglet och klä sig efter vädret. På det sättet tycker jag att mitt parti handlar rätt som sätter slitstarka politiska rävar som ministrar efter avgångarna. Bra gjort. På tiden. Samtidigt skull jag ändå vilja veta att partiet förstått att vi inte kan ha personer som jämför Israel med nazister i regeringen eller folk som vägrar att ta kvinnor i hand i PS. Vi ska inte ha kristna, judiska eller muslimska representanter i våra organ, vi ska ha miljöpartister och då folk som är uthålliga och som för all del hellre råkar säga fel än ingenting alls, men som inte är luststyrda och drar när det inte är kul längre. Vi har bytt för många för ofta. Det roterar väl snabbt.
Men det viktigaste är att vi skapar förändringar som syns på gatan nedanför ditt hus. Att vi gör den skillnad som väljarna gett oss mandat för.

Mamma är lik sin mamma

Det är inte de rent fysiska likheterna mellan mödrar och döttrar jag tänker på när Siw Malmkvists glada feministiska dänga far runt i skallen på självaste mors dag, utan hur roller fortplantas genom generationerna. Det är de där jävla strukturerna som spökar, hur man blir den man förväntas bli i sällskap med andra som också blir som man kunde tro. Föräldrarna i förskolan är 25-30 år yngre än jag, men de reproducerar samma roller som mina föräldrar och troligen även jag, hur fin och frigjord jag än vill se mig. För det vill jag gärna. Vi delade lika och jag gick där och stretade med vagnen i februarikylan och köpte blöjor och havregryn på ICA spar i Hermodsdal och grundlade relationen med den där flickan med de stora bruna ögonen. Det var stora ögon på öppna förskolan och viskningar bakom ryggen pch läkare som frågade var mamman var. Jag trodde jag gjorde min plikt och skulle få min belöning. Ändå dömdes jag till rollen som andra klassens förälder av skolor, vårdinrättningar och andra myndigheter. Man kan gå full Pär Ström för mindre, men det vore en logisk kullerbytta. Du är inte fri från strukturerna en enda sekund. Föräldraledigheten delas annars nästan alltid så att mamman tar ut allt utom det som är öronmärkt åt pappan och skälen man hör är oftast bara långsökta bortförklaringar. Ingen tror dig när du säger att det handlar om ekonomi, för bara en fullständig idiot väljer pengarna framför halva föräldraledigheten. Det är något annat. Mamma är lik sin mamma, liksom. Och pappa sin pappa. Ännu mer så.

The look

"Du kan inte komma i shorts, vet du", säger han. Och flinar. För dagen är jag klädd i snygga och halvdyra shorts och en kortärmad skjorta som kunde varit svindyr, men som jag köpt för nån hundring på Emmaus. I've got the look. Jag har koll. Han som talar så skönt nedlåtande är en högre tjänsteman i den kommunala organisationen och frågan gäller klädsel vid utlandsrepresentation. Han tror uppenbarligen inte att jag äger en kostym. Själv undrar jag om han äger ett par jeans. Men vi som hoppat och hoppar mellan klasser, ibland på samma dag, har både kostymer, Levi's och bandtishor i vår garderob. Vi klär oss sällan fel, för vi kollar i förväg vad det är som gäller, vi som inte har säkerheten med oss av klass och tradition. I uppsnacket runt regeringsombildningen hörde jag att det talades om Karolina Skogs kläder. Hon skulle ha konstaterat att en kostym utanpå huden gör att fler lyssnar och framförallt folk som annars inte lyssnar på någon som vill förändra, sas det. Det är gjutet. Det bara är så. Det finns heller inget radikalt med att vara urtvättad eller missfärgad, det enda som händer är att folk tror att den som sumpar en så enkel sak som att klä sig efter tillfälle och temperatur inte heller tänkt igenom sina ord och övriga handlingar så noga. Att klä ner sig medvetet för att leka fattig har ingen med låga inkomster någonsin haft råd med. Det är ungvänstrigt teaterspel för spegeln. Och nu ser jag att en stjärna på det röda kamporganet Aftonbladet tar chansen att hoppa på Isabella Lövin för hennes klädval. Det är sorgligt på alla vis.

Goliat

När man nått krönet på Älvsborgsbron, så ser man Vinga till vänster långt borta och centrala stans alla härligheter till höger. Tittar man rakt fram så ser man Biskopsgården, närmare bestämt de höga husen vid Vårväder och längre bort vattentornet. Det ser fridfullt ut på avstånd, men det är det inte som ni vet. Things have changed, som Dylan säger. Sen springer man i medvind och medsols längs norra älvstranden där det nu byggs nätverk och dyra hus istället för oljetankers och bilfärjor. Det är härligt att springa, skönt att ta ut sig, att vårda sig för framtiden, att vara en del i ett lämmeltåg för rörelse och hälsa. Min bloggmemoar är inte någon nostalgitripp, ingen hyllning till gårdagen. Det är reflektioner över då och nu och det kommer ur en frustration över egna tillkortakommanden, men glasögonen är putsade med blicken inställd på framtiden. Det är Goliat som ska besegras och inte någon väderkvarn. Sonen suckar när jag pratar om vår fantastiska vecka här i stan i juli 08. Det minns han inte så mycket av. Han skrapar med hovarna i stallet, som en bunden häst och vill ut på de fria vidderna. Han vill ta över världen, göra jorden hel, göra vattnet rent.

Ronka

Hösten 1983 började jag äntligen att spela gitarr. Det var på tiden. Hade jag varit mer om mig och kring mig så hade jag samlat lite folk omkring mig tidigare och bildat ett band. Nån stjärna hade jag aldrig blivit, men jag kunde kanske jammat i Joes garage eller så. Nu var jag rent allmänt inte den som samlade folk omkring mig, jag sjöng solo för det mesta. Inget band, ingen större krets människor. Kanske var det därför som jag tidigt hade sökt mig till den auktoritära vänstern. När det reformistiska svenska systemet stod som mest i blom sökte jag mig till rörelser som tyckte att Sverige var en liten hungrig imperialistmakt. Jag gissar att jag ville ha mitt sammanhang. Men det blev väldigt fel. Jag var inte den som marscherade i raka led, precis. Och det höll inte så länge heller, fast jag försökte av all kraft. Jag minns hur jag fick sitta i ett gammalt avdankat badhus och se en film som berättade hur föredömet DDR löst arbetslösheten, som då uppgick till svindlande två procent här i landet. Redan då skruvade jag på mig. Jag hade ju sett muren på TV och varit i det realsocialistiska Polen, med tomma butikshyllor, svartväxling och stanken av avgaser. Men jag höll ut. På Kommunistisk ungdoms kongress blev jag först utsedd att bära Chiles fana under en manifestation mot Pinochets diktatur, men senare bortvald, därför att jag vägrade ha kavaj. Jag gick i snickarbyxor och träskor. I alla fall under en kortare tid. Sen köpte jag en gammal militärrock på försvarets överskottslager. När jag sen flyttade, så nosade jag lite på andra organisationer, revolutionära, men inte så mycket DDR. De var duktiga på att dricka pilsner och rödvin och det gillade jag. Och de klädde sig i finaste gåbortskostymen vid demonstrationer. Men det gravallvarliga funkade inte på mig, jag är och förblir frihetlig och ännu mer ombytlig. Ni vet, vart jag än så är längtar jag alltid bort, så jag hittade min rätta väg som var om inte hög och underbar, så i alla fall min.
Men tillbaka till hösten 1983 när USA invaderade Grenada och högern demonstrerade mot löntagarfonder.
Jag lärde mig D, G och A7 och den första låt jag tog ut på gitarren var Ronka, den där gamla punkklassikern med Perverts, ni vet. Jag spelade minst lika bra som Freddie Wadling, tyckte jag. Och de fina flickorna fnös och de testuggande marxdiggarna tyckte jag var så omedveten. Bra så. På den vägen har det fortsatt.

From small things, big things come

Okej, först några ord om vad jag inte gillar i politiken och sen vad jag gillar och varför. Jag gillar inte när politiken blir elakt ordmärkeri, när man vägrar att diskutera i sak, utan istället medvetet missförstår, misstolkar och går på person istället för sak. Jag ogillar också kulturrelativism, klappar på huvudet och när det uppenbart är så att människor och länder bedöms med helt olika måttstockar beroende på namn och ursprung och vad det nu kan vara. Jag avskyr rasister och rasism också när det kommer i all välmening. Om jag och min granne gör samma sak, så ska vi bedömas på samma sätt. Korkade sedvänjor och idiotier i lärors och religioners namn kan aldrig försvaras.
Det jag gillar är politisk verkstad. Gillar hur resonemang, diskussioner och konstruktiva förslag bygger temalekplatser, cykelbana på Disponentgatan, en skejtpark i Hyllie och ett nytt stall i Klagshamn. Jag gillar att dricka svagt kaffe i solskenet och se hur Malmö blir grönare, tätare och mer blandat. Jag gillar att kärnkraftverk stängs, att förskolegrupper minskas, att Ahmed får stanna, att tunneln genom Hallandsås äntligen blev klar. Det är de små stegen, reformismen, de gröna fotavtrycken i asfalten, ett leende och en varm kram och tack, skillnaden som görs som får mig att stå ut och till och med tycka att det är roligt ibland.

California stars

Mitt i natten kom vi ut från BART och upp på Market Street. Inte en människa syntes till, ingen att fråga om vi skulle gå vilse, allt var svart utom neonljus och gatlyktor och ett och annat skyltfönster. Det låg räls på gatan, men de vackra PCC-spårvagnarna vilade för natten och även de världsberömda kabelspårvagnarna inväntade morgonen. Vi drog vår väska in på en sidogata och det bar som så ofta i San Francisco uppåt. Än var inte mitt hjärtfel upptäckt och åtgärdat, så jag flåsade i backarna, men till sist hittade vi vårt hotell alldeles bredvid porten till Chinatown. I receptionen lyfte ingen så mycket som ett ögonbryn. Vi hade kunnat komma endat iförd fjäderboa. I SF får man se ut hur som helst.
Det är ett särskilt ljud och en särskild doft i California. Jag kan inte riktigt beskriva den annat än med plattityder om doften av frihet eller ljudet av en dröm. Och stjärnorna på himlen är kaliforniska stjärnor, hollywoodstjärnor, golden gate-stjärnor. Ja, California har en del av mitt hjärta, mer än jag kunde tro innan jag fick sätta mina fötter på dess mark som en sentida guldgrävare. Min farsa hade alltid pratat om San Francisco med ett särskilt glitter i ögonen, om dess cable cars, om Fishermans Wharf, om vinden och de kyliga nätterna. Och nu var vi alltså här.
Vi var där, vi vandrade runt genom staden, genom låtar och filmer, åt pizza slices i North beach och burritos i the mission och botaniserade i second hand-butiker i Haight och såg hippies sitta i parken och röka och dricka, som om sextiotalet aldrig tagit slut.
Och LA kom till oss veckan efter. Santa Monicas blåa vågor och caféet på piren där man kunde få bacon på allt för bara 50 cent extra. Motorvägarna som skar som machetes rakt genom bostadsområdena och Hollywoodskylten som vi såg från fönstret på hotellet och avstånden. Vi trängdes i avspärrningarna vid Oscarsutdelningen, vi såg kommersen, kändisarna och alla turister med kameror. Och det kaliforniska ljudet och ljuset som vill hålla en kvar, vill få en att bara gå omkring där bland människor som ger en komplimanger mitt på trottoaren.

Ni kan säga att vi som reser mycket bara flyr. Jag säger att vi tankar liv och energi.

Stackars Jack

Jag har läst om den. I soffan, i sängen, i hallen, i köket, för att travestera en annan modernare artist än Ulf Lundell. För att göra historien extra lång så börjar vi en söndag i slutet på sjuttiotalet. Jag slets mellan punk och mainstream, Sex Pistols var det coolaste jag någonsin hört, men jag gillade även Saturday night fever och John Travoltas Tony Montana-liknande figur som dansade så fantastiskt bra där i Brooklyn. Själv dansade inget vidare, det vill säga inte alls. Jag var ensam, jag hade tråkigt, men nu liksom då hade jag en fantastisk förmåga att drömma mig bort. En söndag gick jag på bio. Det var Janne Halldorfs filmatiserade Jack med Göran Stangertz, Örjan Ramberg, Kjell Bergkvist och så Gunnel Fred som den vackra Sonja. Man kan flabba högt åt castingen idag, men då var de personerna unga och heta. Jag tyckte filmen var fantastisk och särskilt fantastisk var den vackra Sonja förstås. Jag ville gärna bli någon som kunde få en sån tjej. Och jag ville också ha ett helt batteri av vänner att festa och diskutera med, men det hade jag absolut inte, för det har inte många fjortisar. När jag kom hem så lånade jag boken av min storasyster. Hon hade som alla andra något äldre än jag redan läst boken. Jag säger alla, men det var såklart inte alla, bara de flesta och särskilt dem som flörtade med alternativa livsstilar och vad det kunde vara. Och det gjorde många då. Hur som helst, jag läste boken och det var den boken som fick mig att fortsätta läsa och som även förde in mig på den musik som idag kallas gubbrock. Det var dörren till Hemingway, Kerouac och till Dylan och med tiden Springsteen och Neil Young.
Jag gissar att jag inte fattade så värst mycket av läsningen; jag visste inte vad en dealare var, för att inte tala om sex och kvinnor, det visste jag precis inget om. Funderade också på vilket budskapet var, ty jag hade en begynnande vänsterpolitisk övertygelse där allt hade ett budskap och den som inte var för, den var emot. Sen läste jag boken med jämna mellanrum, men sedan kanske 25 år har den prytt bokhyllan utan att öppnas.
När jag nu tar fram den så är sidorna gulnade. Här och var har jag satt markeringar, det kan handla om citat som jag använt i något skolarbete, jag minns verkligen inte. Däremot minns jag min svenskalärare på gymnasiet, hon tyckte jag skulle läsa Östergren istället. Det gjorde jag. Också. Men nu läser jag alltså om Jack och det slår mig hur bra den ändå är bitvis. Klassperspektivet finns där, om än odogmatiskt och det är ingen odelad drogromantik, utan saker problematiseras, som det skulle heta i dessa dagar. Den kunde med fördel redigerats ner ytterligare ett hundratal sidor för att få lite mer sammanhållen substans. Som en röd tråd går längtan efter kärlek och trygghet, skulle jag säga och människorna är ofullkomliga som vi är och helt politiskt inkorrekt grabbiga och barnsliga emellanåt.
När jag läste den första gången var jag ett barn som inget visste, nu är jag dubbelt så gammal som bokens karaktärer. Det finns som då var drömmar om ett framtida spännande vuxenliv är nu möjligen nostalgiska minnen. På väg till torget slår en doft av hasch emot mot mig och träden står i blom. Det mesta förblir vad det är eller återkommer efter en tid.

En apa som liknar dig

När jag går genom Pusher street nån gång i skiftet september/oktober som är den allra vackraste tiden på Christiania, så lockas jag att gå fram till nån av försäljarna och köpa lite godis och sen gå ner till sjön och sitta där med alla höstens dofter och färger som brunt, gult och kvardröjande mörkgrönt och bara fly bort. Men jag gör det aldrig. Och jag kopplar inte heller av med ett glas vin på fredagen efter en vecka av för stora barngrupper och sega möten. Såna som jag måste möta livets makter vapenlös. Vi har inget val. En apa som liknar dig kom till mig i brytningstiden mellan flykt och kamp och den införlivades i mitt system som få före den. Och Olle Ljungströms röst var sådär bräckligt ärlig som man tvingas vara. Jag vet att han föll för frestelsen. Till hans minne ska jag låta bli. Det är ingen lek det här livet. Och vi som krossats, krossar och går på.

My father's house

Och dagen efter hennes födelsedag är det hans. 47 fyllde han i svallvågorna efter att ha blivit farfar. Jag minns det inte. Det var inte så viktigt. Ingen av oss anade att det var hans nästsista födelsedag och lika lite anade vi den stora sorg som skulle hemsöka oss bara veckor senare. Det är hans drag jag ser när min mellanson står här i vardagsrummet i den stora lägenheten på Bergsgatan och ser ut över bilar och bussar som passerar förbi fyra våningar längre ner. Det är som det är med generna. Att det finns något särskilt buffligt törnbladskt med oss alla. De vägar vi väljer är sällan enkla. Det var inte lätt att vara min fars son och det var troligen inte lätt att vara far till mig. Vi bodde i olika hus på alla sätt och vis sen jag brutit upp från barndomshemmet i tonåren. Alla ska inte leva under samma tak. Från honom har jag ändå min rastlöshet, mitt krulliga hår och det där som gör att man alltid är någon som det tas ställning till. Han ville nog vara en lugn man som bara skötte sin butik, men det var knappast ett valbart alternativ. Med en annan klassbakgrund skulle hans kreativitet och hans många idéer troligen leda honom till något annat än dit han kom. Man kan tänka sig honom som författare eller så. Det fanns berättelser inom honom som väntade på att få komma ut. Men hans hus var inte beläget i den kreativa klassens grönskande höjder, utan han växte upp på den obetydligaste av de fyra långgatorna, där doften av kaffe från rosteriet och ljuden från lekande barn på sandplanen och sjungande fyllon blandades med knattret från flakmopeder och tunga steg från hårt arbetande sjömän och städerskor med tomma ögon på väg hem från dagens slit. Min faders hus står mot alla odds kvar där det stod, men idag är grannskapet ett annat, folk i området bär ofta arbetares attribut, men det är bara lånta fjädrar. Farsan skulle ha fnyst åt det där, så som han fnös åt stalinisterna längre ner på gatan och andra frälsningsläror. Han bar aldrig keps och långt mindre skägg. Man skulle inte spöka ut sig i onödan, liksom.

Flicka med guld

Det blir aldrig som man tänkt sig och det är bra det. Vi bestämde oss för att skaffa barn på våren nån gång. En impuls, liksom. Som allt annat viktigt jag bestämt i livet. Det var långt innan jag fattade att impulser är det jag består av, så jag trodde in i det längsta att det var ett genomtänkt beslut. Det var det inte. Däremot var det det allra bästa beslutet jag någonsin fattat. Och flickan slog upp sina guldbruna ögon natten till den andra maj 1987 och jag vandrade hemåt till vår tvåa på fjärde våningen till ljudet av näktergalen, min hemstads näktergal och jag visste att allt var förändrat att nu eller aldrig blev jag vuxen. Därhemma hade tidningen Arbetet just fallit ner på hallmattan tillsammans med DN, en tidning åt vardera föräldern, och jag läste att Bengt-Åke Gustafsson varit stor matchhjälte i Sveriges oavgjorda VM-match mot Sovjet. När klockan slog sju ringde jag till jobbet och sa att jag inte kunde komma denna dagen. Äventyret kunde börja.