Det är inte de rent fysiska likheterna mellan mödrar och döttrar jag tänker på när Siw Malmkvists glada feministiska dänga far runt i skallen på självaste mors dag, utan hur roller fortplantas genom generationerna. Det är de där jävla strukturerna som spökar, hur man blir den man förväntas bli i sällskap med andra som också blir som man kunde tro. Föräldrarna i förskolan är 25-30 år yngre än jag, men de reproducerar samma roller som mina föräldrar och troligen även jag, hur fin och frigjord jag än vill se mig. För det vill jag gärna. Vi delade lika och jag gick där och stretade med vagnen i februarikylan och köpte blöjor och havregryn på ICA spar i Hermodsdal och grundlade relationen med den där flickan med de stora bruna ögonen. Det var stora ögon på öppna förskolan och viskningar bakom ryggen pch läkare som frågade var mamman var. Jag trodde jag gjorde min plikt och skulle få min belöning. Ändå dömdes jag till rollen som andra klassens förälder av skolor, vårdinrättningar och andra myndigheter. Man kan gå full Pär Ström för mindre, men det vore en logisk kullerbytta. Du är inte fri från strukturerna en enda sekund. Föräldraledigheten delas annars nästan alltid så att mamman tar ut allt utom det som är öronmärkt åt pappan och skälen man hör är oftast bara långsökta bortförklaringar. Ingen tror dig när du säger att det handlar om ekonomi, för bara en fullständig idiot väljer pengarna framför halva föräldraledigheten. Det är något annat. Mamma är lik sin mamma, liksom. Och pappa sin pappa. Ännu mer så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar