Stackars Jack

Jag har läst om den. I soffan, i sängen, i hallen, i köket, för att travestera en annan modernare artist än Ulf Lundell. För att göra historien extra lång så börjar vi en söndag i slutet på sjuttiotalet. Jag slets mellan punk och mainstream, Sex Pistols var det coolaste jag någonsin hört, men jag gillade även Saturday night fever och John Travoltas Tony Montana-liknande figur som dansade så fantastiskt bra där i Brooklyn. Själv dansade inget vidare, det vill säga inte alls. Jag var ensam, jag hade tråkigt, men nu liksom då hade jag en fantastisk förmåga att drömma mig bort. En söndag gick jag på bio. Det var Janne Halldorfs filmatiserade Jack med Göran Stangertz, Örjan Ramberg, Kjell Bergkvist och så Gunnel Fred som den vackra Sonja. Man kan flabba högt åt castingen idag, men då var de personerna unga och heta. Jag tyckte filmen var fantastisk och särskilt fantastisk var den vackra Sonja förstås. Jag ville gärna bli någon som kunde få en sån tjej. Och jag ville också ha ett helt batteri av vänner att festa och diskutera med, men det hade jag absolut inte, för det har inte många fjortisar. När jag kom hem så lånade jag boken av min storasyster. Hon hade som alla andra något äldre än jag redan läst boken. Jag säger alla, men det var såklart inte alla, bara de flesta och särskilt dem som flörtade med alternativa livsstilar och vad det kunde vara. Och det gjorde många då. Hur som helst, jag läste boken och det var den boken som fick mig att fortsätta läsa och som även förde in mig på den musik som idag kallas gubbrock. Det var dörren till Hemingway, Kerouac och till Dylan och med tiden Springsteen och Neil Young.
Jag gissar att jag inte fattade så värst mycket av läsningen; jag visste inte vad en dealare var, för att inte tala om sex och kvinnor, det visste jag precis inget om. Funderade också på vilket budskapet var, ty jag hade en begynnande vänsterpolitisk övertygelse där allt hade ett budskap och den som inte var för, den var emot. Sen läste jag boken med jämna mellanrum, men sedan kanske 25 år har den prytt bokhyllan utan att öppnas.
När jag nu tar fram den så är sidorna gulnade. Här och var har jag satt markeringar, det kan handla om citat som jag använt i något skolarbete, jag minns verkligen inte. Däremot minns jag min svenskalärare på gymnasiet, hon tyckte jag skulle läsa Östergren istället. Det gjorde jag. Också. Men nu läser jag alltså om Jack och det slår mig hur bra den ändå är bitvis. Klassperspektivet finns där, om än odogmatiskt och det är ingen odelad drogromantik, utan saker problematiseras, som det skulle heta i dessa dagar. Den kunde med fördel redigerats ner ytterligare ett hundratal sidor för att få lite mer sammanhållen substans. Som en röd tråd går längtan efter kärlek och trygghet, skulle jag säga och människorna är ofullkomliga som vi är och helt politiskt inkorrekt grabbiga och barnsliga emellanåt.
När jag läste den första gången var jag ett barn som inget visste, nu är jag dubbelt så gammal som bokens karaktärer. Det finns som då var drömmar om ett framtida spännande vuxenliv är nu möjligen nostalgiska minnen. På väg till torget slår en doft av hasch emot mot mig och träden står i blom. Det mesta förblir vad det är eller återkommer efter en tid.