From small things big things come

Året är 1993 och jag sitter i partistyrelsen, för även om jag misslyckades med att bli vald i år, så har det funnits en tid då jag ägnade en helg i månaden åt att sitta i en möglig gammal skola i park och bokstavligen renovera ett sargat parti. På söndagen kommer Birger Schalug in, sorgmodig, bedrövad, uppriven och erbjuder sig att avgå. Sifo visar nämligen något i stil med 1,7 procent. Men vi klappar om Birger och meddelar honom vårt förtroende. Här avgår vi inte bara sådär mitt i allt. Vi löper hela maran, annars får man ingen medalj. Sen fortsätter vi jobba och hösten 1994 mitt i valrörelsen så slår Birger igenom medialt i en TV-sänd ekonomidebatt och vi är tillbaka. Det ser ut som en blixt från en klar himmel, men sånt finns inte i politiken. Det är frukten av hårt arbete. Själv blir jag inte invald i riksdagen, utan går den kommunala vägen.
Det finns inga kvickfixar i förtroendebranschen. Inga dokument eller statements eller ännu ett nytt ansikte löser problemen. Man får görs en Löfven och sitta i båten, hissa stormseglet och klä sig efter vädret. På det sättet tycker jag att mitt parti handlar rätt som sätter slitstarka politiska rävar som ministrar efter avgångarna. Bra gjort. På tiden. Samtidigt skull jag ändå vilja veta att partiet förstått att vi inte kan ha personer som jämför Israel med nazister i regeringen eller folk som vägrar att ta kvinnor i hand i PS. Vi ska inte ha kristna, judiska eller muslimska representanter i våra organ, vi ska ha miljöpartister och då folk som är uthålliga och som för all del hellre råkar säga fel än ingenting alls, men som inte är luststyrda och drar när det inte är kul längre. Vi har bytt för många för ofta. Det roterar väl snabbt.
Men det viktigaste är att vi skapar förändringar som syns på gatan nedanför ditt hus. Att vi gör den skillnad som väljarna gett oss mandat för.