Ronka

Hösten 1983 började jag äntligen att spela gitarr. Det var på tiden. Hade jag varit mer om mig och kring mig så hade jag samlat lite folk omkring mig tidigare och bildat ett band. Nån stjärna hade jag aldrig blivit, men jag kunde kanske jammat i Joes garage eller så. Nu var jag rent allmänt inte den som samlade folk omkring mig, jag sjöng solo för det mesta. Inget band, ingen större krets människor. Kanske var det därför som jag tidigt hade sökt mig till den auktoritära vänstern. När det reformistiska svenska systemet stod som mest i blom sökte jag mig till rörelser som tyckte att Sverige var en liten hungrig imperialistmakt. Jag gissar att jag ville ha mitt sammanhang. Men det blev väldigt fel. Jag var inte den som marscherade i raka led, precis. Och det höll inte så länge heller, fast jag försökte av all kraft. Jag minns hur jag fick sitta i ett gammalt avdankat badhus och se en film som berättade hur föredömet DDR löst arbetslösheten, som då uppgick till svindlande två procent här i landet. Redan då skruvade jag på mig. Jag hade ju sett muren på TV och varit i det realsocialistiska Polen, med tomma butikshyllor, svartväxling och stanken av avgaser. Men jag höll ut. På Kommunistisk ungdoms kongress blev jag först utsedd att bära Chiles fana under en manifestation mot Pinochets diktatur, men senare bortvald, därför att jag vägrade ha kavaj. Jag gick i snickarbyxor och träskor. I alla fall under en kortare tid. Sen köpte jag en gammal militärrock på försvarets överskottslager. När jag sen flyttade, så nosade jag lite på andra organisationer, revolutionära, men inte så mycket DDR. De var duktiga på att dricka pilsner och rödvin och det gillade jag. Och de klädde sig i finaste gåbortskostymen vid demonstrationer. Men det gravallvarliga funkade inte på mig, jag är och förblir frihetlig och ännu mer ombytlig. Ni vet, vart jag än så är längtar jag alltid bort, så jag hittade min rätta väg som var om inte hög och underbar, så i alla fall min.
Men tillbaka till hösten 1983 när USA invaderade Grenada och högern demonstrerade mot löntagarfonder.
Jag lärde mig D, G och A7 och den första låt jag tog ut på gitarren var Ronka, den där gamla punkklassikern med Perverts, ni vet. Jag spelade minst lika bra som Freddie Wadling, tyckte jag. Och de fina flickorna fnös och de testuggande marxdiggarna tyckte jag var så omedveten. Bra så. På den vägen har det fortsatt.