Don't look back in anger

Beatles är en industri här. Beatles och fotbollen och minnen från tiden som stor och mäktig stad. Jag går all in i det. Köper en tröja med the fab 4 och åker på magical mystery tour i en minibuss med en chaufför och guide som verkar ha sett allt. Han för oss med säker hand på fel sida vägen till Strawberrry Fields och Penny Lane och jag sitter där och tänker på de kanske fem åren när jag lyssnade på Beatles varje dag och specialarbetet jag skrev på gymnasiet. Så därför står jag där och fotograferar gatuskyltar och ett terraced house i en blåsig förort. Det är roligt, men en smula absurt, för ett gammalt hus i en förort är ju bara ett gammalt hus i en förort. Men ni vet att Beatles var mer än ett band, det var ett fenomen som inget annat förr eller senare. Det var revolt mot det bestående, men också ständig utveckling och omprövning som det ska vara. Minnen och erfarenheter ska inkluderas i livet, men inte genom drömska blickar i backspegeln. Man ska ha det med sig bara. Liverpool klarar det lite så där. Om så mycket i nuet ägnas åt det som varit, så är det kanske så att bilden blir att man inte står för saker här och nu. Vem sjunger Liverpools nya låtar, funderar jag på. Är allt minnen? Men i ett obevakat ögonblick hör jag chauffören på vår tur prata med en annan passagerare om det korkade i Brexit och om att han slutat gå på LFC:s matcher för att det är för dyrt och dåligt. Det är skönt att höra.
Och så regnar det en skur och sen går Sara och jag och äter hipstermat som gulligt nog serveras på plåtfat. På kvällen står vi på Everton hill och tittar ut över stan. Rad efter rad av egna hem, men också ståtliga stenhus feån storhetstiden och ett torn som skyltar med Radio City. Och Mersey rinner sakta och blir bredare och bredare innan den förenas med irländska sjön. En grupp skolflickor går förbi i sina skoluniformer. De fnissar åt något som vi aldrig kan fatta och ser oss inte ens.