Keep on rocking in the free world

När hon den där leadsingern i "Hurray for the riffraff" säger att hon på bandets vägnar vill säga Fuck Donald Trump, så jublar tältet. Det är en lättköpt seger. Här på Roskildefestivalens leriga yta trampar inte många fötter som tillhör kroppar vars händer lägger Dansk Folkepartis valdedel i urnan eller vars huvud är bittra och missunnsamma. Här är vi med våra vänner, detta är det Danmark vi känner. Därför trivs jag så bra, trots långa köer till flæskestegsandwichen och de bästa platserna vid scenen och trots doften av piss och bränd cannabis och all nedskräpning. Vi rockar i den fria världen.
Och efter liberal amerikana söker jag mig till canopyscenen, den orangea gigantiska. Ett band från Oxford spelar nån slags artpop inför hoppande studenter. Det är inte bra, det är inte rock, det är för akademiskt, så jävla Henrik Venant. Studentstäder kan inte det där, rock kommer från industristäder och country från de felslagna skördarnas magra tegar. Den mätta dagen är aldrig störst i musikens värld.
Jag köper kaffe och äpplekaka och äter och dricker och skular drån regnet. Folk passerar. Hippies från förr, de som dominerade på de första festivalerna. Deras slitna batiktröjor är tvättade för tusende gången sen 1972. Sen har vi alla generationer via de passionerade rockdiggarna som lägger schemat minutiöst förbi de alltid fulla och kåta, som lika gärna kundr varit i Pildammsparken ner till de nyfikna nybörjarna, sån som jag själv var en sjuttiotalssommar full av näktergalssång, stolt som en tupp med armbandet fast om armen.
Sen är det dags att köa för Neil Young och det tar det bästa av två timmar. Det är det fett värt. Neil har ett nytt band med Willie Nelsons söner (bara en sån sak), men han börjar solo med sina slagdängor, fantastiskt vid piano, orgel och akustisk gitarr. Den delen av setet slutar i miljökatastrof innan bandet släpps in och det rockas i den fria världen. Kanske tycker jag just ikväll att de mer countryliknande inslagen är bättre, men det kan bero på mig mer än på Neil och hans band. Det är i alla fall något annat än Crazy horse, inga svinlånga gitarrdueller, men långt och länge nog ändå. Bäst är Everybody knows this is nowhere eller Powderfinger, för den är ju alltid bäst. Och mest saknad är Helpless. Om man nu kan säga att man saknar något efter tre timmar Neil Young. Frågan är varför denne buttre man når så rakt in i blodomloppet på så många av oss, är det tonen i rösten eller skärpan i spelet? Ingen vet, och det som inte är trasigt behöver heller inte fixas.
Hem sen, med lera under skorna och med ångesten över att kanske ha tappat passet och inställda tåg. Läser att USA:s bilförsäljning slår nya rekord och somnar gott med öronsus och trötta ben.