Den här bloggen skulle inte handla om dagspolitik. Jag var ju bränd, skandaliserad av ordval och medvetna missförstånd. Det var liksom inte värt det. Och personhackandandet kom lika mycket från vänster som från höger, kan jag förtydliga. Väl så mycket. Vi lever i en tid då Trump står orange i ansiktet och skriker om murar och hat, samtidigt som rasisterna i Europa slipar sina knivar (obs metafor) ostörda av en vänster som har fullt upp med att diskutera pronomen eller spöa upp (metafor igen) oss som faktiskt gör något, även om vi inte alltid lyckas så väl. Så jag reviderar min programförklaring. Min självömkan får knuffas åt sidan, för ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Kate & Annas franskkanadensiska halvhit från 1974. Man kommer inte undan om man har ögon att se med. Vi lever i alltför spännande tider och jag vet att vi kan mota både förment kristna och påstått islamska rasister ner i de hålor under jorden där de hör hemma och jag vet att vi kan klara klimatutmaningarna. Men det kräver av oss att vi skippar klassförakt neråt och akademiskt skitsnack och talar tydligt. Samma mänskliga rättigheter ska gälla för den som lever i förorter och bortglömda byar i våra egna rostbälten som här på Möllan eller rutochrotavdragens vinnarkvarter i västra Malmö. Vi politiker ska inte tala med vanliga människor, vi ska vara vanliga människor som väljer köksstolar och slitna podier framför predikstolar och höga hästar och en kopp kaffe framför rosevin och ipa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar