Downtown train

Min gamla blogg hade en underrubrik om kärlek och uppror. Det var inte bara en anspelning på ett av de bästa album som någonsin gjorts här i Sverige, utan en faktisk programförklaring om vad bloggen skulle handla om. Pretentiöst så det förslår. Politik förstås, en värld där ute behövde förändras. Jag var nyseparerad, jag längtade efter att få vräka mitt livs bord över ända (obs, metafor), dra iväg och sitta på ett subwaytåg från Brooklyn in till Manhattan och gå upp i vimlet på 34th street. Barnsligt tänkt, inte så där här och nu som man ska, men nu är jag ju också smula barnslig och inte värst mindful.
Jag ville äventyr, men i den riktiga världen satt jag fattig i ett hem med klängväxter på väggen som letade sig in i mitt storarum. Jag var fri, men innerst inne drömde jag om det alla drömmer om: att älska och bli älskad och att betyda något för någon och världen. Och Tom Waits sjöng sin sång på min dator, från världens största och bästa stad och hela vägen till en obetydlig gata i Malmö. Jag drömde och smidde planer, som jag alltid gör.
År senare satt jag verkligen på det där tåget, men åt andra hållet, från downtown och utåt. Flickorna från Brooklyn satt och fnittrade och en stolt man i dyr hatt halvsov med New York Post i knät och jag satt där med min Sara, två bortkomna barn i den silvriga vagnen. Det var en lång tur nere i marken och så upp igen och ut på höga metallställningar högt över gator med gula taxibilar och skyltar på ryska, spanska och jiddisch Sen stannade tåget med ett ryck och man tog sig ner på Coney Island och kände Atlantens vindar smeka och dofter av popcorn och varmkorv steg upp och blandades med molnen och det stängda tivolit väntade in nästa säsong.
Allt jag önskar har jag inte fått, allt jag vill ha har jag inte skaffat mig. I en reformists hjärta dyker det alltid upp nya planer och mål. Det ligger inte för mig att slå mig till ro, det gäller bara att lära sig hantera rastlöshet och inpulser. En vacker dag kanske jag lyckas med det. Pm jag lever så länge.