Inte skyldig

Jag är inte skyldig dig nånting, tänker jag när jag springer i backarna i den mellansvenska barrskogen. Min kvot är fylld, min skuld är reglerad och min skam nedgrävd och bortglömd. Jag förlåter mig själv mina synder. Jag tänker att det bara är den som gör något som gör fel och bara den som förhandlar som kan uppnå några av sina mål, bara den som ringer det där samtalet som kan höra den mjuka rösten på andra sidan ledningen.
Mina fötter klättrar upp och ner bland gnällbältesträden, långsammare än förr, men snabbare än om jag satt kvar i soffan. Här och där bland granarna tittar björkar fram och jag tänker på miljörörelsens stora seger när hormoslyret förbjuds, hormoslyret, det vidriga växtgiftet som skulle ta död på björksly i skogen för att den störde granarnas tillväxt, men som också gav människor och djur fosterskador. Den jag är och det jag kommer ifrån har vunnit segrar därför att vi aldrig resignerat och predikat domedag eller ställt oss bredvid med plakat i väntan på revolutionen.
Du säger att jag har skuld i att allt inte är perfekt ännu, att sedelpressarna inte levererar allt åt alla, att gränserna inte suddats ut, att klimathotet inte avvärjts. 
Jag kan trösta dig med att jag inte är en quitter, att jag inte springer och gömmer mig, hotar med att avgå eller winar framför min spegelbild.
Och du. Det kommer att ordna sig.