Annie's song

Det blir inte alltid som man tror. John Denver och hans Annie skildes trots sången han skrev, sången om att hon fyller upp honom som en natt i skogen. Enkla frågor ger enkla svar och det som snabbt kommer till en flyr oftast bort lika hastigt. Se upp med alltför svulstiga metaforer dessutom. De är som gamla tidningar som snabbt flammar upp i kakelugnen bara för att minuten senare gå vidare i kretsloppet och bli till aska.
Nu är dessutom båda döda för säkerhets skull. John och Annie, alltså. Själv står jag i ett gathörn i Warszawa. Bengaler brinner, rödvita flaggor fladdrar och det ropas och sjungs. Det är årsdagen av Warszawaupproret och i högerextremisters förvridna värld kan minnet av ett legitimt uppror mot den nazistiska övermakten vara ett tillfälle att känna sig större och starkare än andra och skrika ut det på gatan. För mig är det helt ologiskt, men vad vet väl en barnpassare om så svåra saker. Jag har svårt att tro att hjältarna från 1944 offrade allt för att några 70 år senare ska kasta skit på andra i deras namn. Gathörnet jag står i är ungefär så centralt man kan komma i den polska huvudstaden. Bakom min rygg tonar det vidriga kulturpalatset upp, en ful tårtliknande sak som en gång bar Josef Stalins namn och som var en gåva från Sovjetunionen. Min femtonåring står bredvid mig. Hans huvud surrar av uppror och läktarkultur, hans socialism är inte nostalgisk så han avböjer att gå in in i det stora huset. Han gör klokt i att inte längta bakåt, för jag har stått i det här hörnet förut och kollat parader. Då var det 1974 och grupp efter grupp av barn med röda fanor, folkdansare, soldater och allt vad tänkas kan av välorganiserad realsocialism passerade inför en tusenhövdad publik och ovanför allt partipamparna från alla socialistiska broderstater på ett podium. Det som firades då var en ännu större historisk lögn, en quislingstat som fyllde år, en regim nu lika utplånad som Fiat polski och köerna till affärerna. För att kunna se bättre försökte jag ta mig upp på en soptunna, men det enda som hände var att två välkammade polska pojkar föll som furor, stela av skräck. Det var den sommaren då Jan Tomaszewski tog Staffan Tappers straff, det var Abbas seger i Brighton, det var kärnvapen och murar genom Europa. Ännu var jag ljushårig och det fanns inte ens längst in mina skrymslen tankar att jag skulle bli pappa en dag, det var lika overkligt som att Polen en dag skulle vara ett land där fascister - igen - paraderar. Jag håller tillbaka resonemangen med sonen om att det trots allt är bättre nu. För femtonåringen ska det aldrig vara bra nog. Like a storm in a desert, like a sleepy blue ocean.