When I grow up (to be a man)

Några rader om att vi som jobbat med barn i förorterna kan ta på oss ansvaret för bilbränderna i någon mån, därför att vi inte lyckats helt med genuspedagogiken, fick upp varenda töntig rasist och även några förvirrade moderater på banan. Öh, liksom, det är ju fan hårda tag som gäller, kved man i illustra grupper på nätet och givetvis i ännu en flashbacktråd. Självklart drogs gamla försyndelser upp, för hur det än är så slår personangrepp alltid bättre än diskussion i sak, särskilt när syftet är att dunka rygg och peppa varandra till nya reaktionära stordåd i sajbern.
Men jag håller fast vid min syn. Som män lär vi oss att inte gråta och inte blotta känslor alltför mycket och den amputationen kan göra oss funktionshindrade för livet. Vi kräver av oss själva att vi ska vara starka, stolta och initiativkraftiga. Då kan vi bli rika, få ligga mycket och framförallt få andra mäns avundsjuka blickar. Genuspedagogik är att avvisa den stereotypen. Genuspedagogik är i den liberala tappning jag förespråkar att varje individ ska hitta sin väg att bli människa och därefter köna sig om hen så önskar. Jag förstår att det hotar dem som lärt sig att älska de förtryckande rollerna, som när de tappat allt annat hopp åtminstone har genitalier att vara stolta över. Ja, jag tror att det skulle brinna färre bilar om könsrollerna försvann och alla fick söka sin egen väg, ja. om vi vuxna var män nog att ifrågasätta oss själva och de roller vi hamnat i.