Hösten 1981 bodde jag i ett studentrum uppe i Masthugget. Det var sunkigt, trist och trångt. Jag hade hoppats på att få dela korridor med vackra studentskor som jag kunde dricka te och prata revolution med, med det här var under bostadsöverskottets tid, så det var mest överliggare, övervintrare och alkisar som fanns i korridorerna. Och så den här gymnasieeleven då. Jag gjorde inga läxor, jag läste sånt jag gillade att läsa och lyssnade på Magnus Lindbergs andra LP på kassett. Nån stereo hade jag inte, så skivorna vilade ledsna i sina backar. Magnus Lindberg, lika bortglömd som den där tiden då Öster tog sitt sista SM-guld och löven yrde i backarna i det då ännu inte gentrifierade Masthugget. Nere på skivhugget, men mest på Bengans botaniserade jag dagligen efter ny musik och under promenader in till centrum, genom det slitna ruffiga Haga, med sina svartklubbar, ockuperade hus och skumma kinakrogar som inte höll så hårt på åldersgränserna gjorde jag förvirrade politiska analyser som jag lyckligtvis höll för mig själv. På luciadagens morgon vaknade jag, slog på radion och hörde kanoners muller från Warszawa, Gdańsk och Poznań strömma ut och täppa till truten på allt som stavades hopp om frihet. Jag såg ut genom fönstret. Snöblandat regn föll och den där läraren som bodde på Klamparegatan mittemot gick runt i sitt kök med bister min. Jag klädde mig och förberedde mig för att gå mot skolan, förberedde mig på att få försvara socialismen inför pojkarna från Långedrag och Fiskebäck, men automatvapen mot fackföreningsaktiva kan ingen någonsin motivera. Magnus Lindberg satte perspektivet en sista gång innan jag låste dörren till mitt trista rum. Du är bara en människa i mängden, Anders. Gör dig inte till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar