All things must pass

Ligger på hotellrummet och läser i ADHD-boken. Det är en plåga. Jag har inte bara ärvt dessa gener, jag har med berått mod valt att föra dem vidare till fyra människor som har att hantera sina liv. Det jag kan göra är att finnas där och visa att jag vet och förstår, men samvetet ropar högt. Så slår klockan i den monumentala kyrkan tvärs över gatan och det är tryggt och tydligt. Säga vad man vill om papisterna, men de är inte blyga i uttrycken. Vi är i Gdańsk nu och lager på lager av historia kan skalas av som överallt i det här landet. Hur var det i det här huset på våren 1945? Kanske satt en familj och packade sina saker i väskor, medan ryska soldaters artillerield hördes från skogarna mil bort? Och i januari 1982, soldater i blötsnön på gatan utanför och nedrivna affischer med en annan man med en annan slags mustasch och vackra slängiga röda bokstäver. Och nudå, vart går det vackra prövade Polen? En man med cammobrallor och svart T-shirt med någon slags örn och svårbegriplig text passerar förbi där nere. Musiken från uteserveringen är kubansk. Ett samkönat par går hand i hand, modigt i detta land.
Bredvid mig på dubbelsängen i ligger min yngste och surfar på mobilen. Vi har några sköna dagar ihop, långt från prövningar och plikter. Här kan vi äta kebab till frukost och försvinna i vårt eget precis när vi själva vill. Klassisk turism blandas med cheesecakes på engelska kedjefik och besök i köpcentra. Vi går genom den där varvsporten där kommunismen föll och det kör ihop sig för sonen med arbetaruppror mot röda fanor, men det var ju så det var de där andlöst spännande augustidagarna. Nu är allt museum och minnen, nu tar man det för givet, också nu när det hotas. Det är min tredje gång i Gdańsk första gången var med ett gäng unga radikaler som nu splittrats för vinden av skilda planer och även ett dödsfall. Allt här låg i startgroparna och det var slitet, men hoppfullt. Andra gången med min dåvarande och vårt första gemensamma barn, vi var inne i vår bubbla och det var min andra chans och två små bruna ögon låg i en barnvagn och tittade upp i den blåa skyn och log. Och nu är nu. Min yngste, i gamla bloggen alltid kallad minstebror, skrattar åt nån youtubevideo. All things must pass.