Valborg

Jag var sjutton år, sjutton år i staden där det alltid blåser från väst. Det var alkohol, chalmeristkortege, och inne på Liseberg mötte jag en tjej från Torslanda som jag tog avsked från på Drottningtorget med löften om mer, men som jag egentligen aldrig återsåg på riktigt, bara som hastigast på trottoaren på Norra Hamngatan utanför McDonald's långt senare. Vi hälsade. Man kommer alltid ihåg, vad man än påstår. Jag hade ringt en gång, men en kvinnoröst som inte var hennes hade svarat att hon inte var hemma. Jag försökte aldrig igen. Att ringa en gång var modigt nog. Hennes fullständiga namn föll ganska snabbt ur mitt minne och livet gick vidare. Jag var hursomhelst mer förälskad i själva livet och ungdomen än i någon flicka, men det var knappast helt och hållet besvarat. Man vill så gärna minnas att ungdomen var fantastisk, men det var samma blandade skurar då som nu. Somligt av det jag erfor då skulle säkert idag klassas som psykisk ohälsa och tveklöst som riskbeteende. Något är ännu sekretessbelagt. Även jag och mina kompisar satt i Azaleadalen och försökte vara Jack Råstedt och hans kompisar, men utan cannabis, det var bannlyst för det blev man bara seg och tråkig av enligt dogmen. Och så var det inkörsporten. Detta var ju Ett anständigt liv-epoken, den skräckinjagande ANT-undervisningens gyllene år när minsta puff skulle leda rakt  till en överdos på toaletten på T-centralen i det fjärran Stockholm. Men alkoholen hade fripass så den glorifierade vi, den stod för frälsning och mod och gjöts i former som stavades  Löwenbräu, Heineken och vino tinto.
Det doftade av spyor och blommor som just slagit ut nere i Azalea, men vi hoppades att just denna valborg skulle vara den som gjorde skillnad, vi hoppades att vakna lyckliga och gå ut och möta livrts alla kampsånger och paroller.