För mig var normal aldrig ett valbart alternativ. Det låg lika nära som att exempelvis slå världsrekord i höjdhopp eller sjunga arior på La Scala i Milano. Det fanns inte på den utmärkta kartan. Utanförskapet valde mig och jag fick gå där med mina tankar som for hit och dit och finmotoriken som inte lät mig klara scoutknopar och att rita raka linjer och sånt där. Men värre var väl att liksom ingen var som jag. Smart, men utan att någonsin få saker att gå i mål eller ens starta. Men däremot var och är jag en mästare på att resa bort i fantasin och ta reda på onödiga fakta. Jag kunde sånt som ingen kunde och flaggor och spårvagnar, men rätt många kunde höger och vänster och knyta skorna och sånt istället. Ja, jag stod där i mitt eget hörn. Snart ska en utredning visa om mitt utanförskap kan kläs i bokstäver. Det är väl ADHD som som ligger närmast till hands, men vem vet? Jag borde gjort det för över tio år sedan. Det kan tyckas onödigt eller löjligt, men det är aldrig försent att försonas med sin bakgrund och sina handlingar. Man kan hitta sätt att leva med sig själv, även om det inte går att bygga om sin genetik eller sudda ut minnen. Vi vet att Trotskij stod där bredvid Lenin på den berömda bilden, trots retusch och varje gång vi sett om Eternal sunshine of a spotless mind så har dom likförbannat träffats i Montauk, längst ut på Long Island, så det handlar knappast om det. Det man har att göra när det inte går att promenera på de vanligaste vägarna är att hitta en egen stig och hoppas att den leder någonstans eller att det åtminstone händer spännande och roliga saker på vägen. Skaffa en bra hjälm också. Skäms inte för dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar