Orkar inte med den här veckan. Sveken haglar och skandalerna regnar. Vi drömmer oss iväg istället. Till en helt annan plats i ett litet land på Medelhavets östra sida. Min syster har i vilket fall som helst sagt att det är bättre att jag skriver om resor än att jag tjatar om sånt jag alltid tjatar om. Fast detta kanske hör dit. Jo, det gör nog det. Men i alla fall.
Den femtonde juli 2015 var en märklig dag. Jag skulle åka till Hebron. Det gör man inte varje dag. De flesta åker aldrig dit överhuvudtaget. Jag ställde klockan på halv sex, för jag ville vara ute i god tid. Samlingen var klockan åtta på Davidka square i Jerusalem och det var en timmes bussresa från busstationen i Tel Aviv och jag tänkte sno åt mig lite frukost på vägen, för hotellets buffé öppnade inte förrän vid sju, vilket var beklagligt, för israeliska frukostar är något alldeles särskilt gott. Nåja. Jag gick längs Tel Avivs bakfulla gator i morgonljuset, det var skräpigt och folktomt sånär som på enstaka sena eller tidiga festare på väg hem från krogar och dansställen. Tel Aviv var en bubbla, en oas av kärlek och synd i en region där fanatikers ord vägde allt tyngre. Tel Aviv var motståndets hjärta, hoppet för oss som älskar mångfald och frihet, hotet för de som tror sig tala för gud och den enda sanna vägen. Vad Hebron var hade jag ännu att upptäcka, även om jag var påläst och hade mina farhågor. Jag hade klätt mig i svarta byxor och vit skjorta. Jag tänkte ta seden dit jag kom och hade lärt mig att modest dressing var a och o där bosättare och hamasfans tävlar om utrymmet, med soldater som skiljedomare. Den första bussen till Jerusalem var max halvfull. Det är alltid ett äventyr för mig att färdas den sträckan, men denna gång somnade jag till och vaknade inte förrän bussen backade in i en parkeringsficka. Magen kurrade och jag tog mig en kaffe och en macka på ett av busstationens kaféer. Soldater och haredim med fladdrande tinninglockar passerade förbi det var Jerusalem, det var något annat.
Till Hebron kom vi i bepansrad buss. Den var grön som bussarna i Malmö, men där stannar likheten. Inga barnvagnar, inga gäng av ungdomar, bara ett par soldater som halvsov, en sedesamt klädd ung kvinna och två ädre tanter som talade ryska. Vi som reste tillsammans var en blandad grupp, det var amerikanska judar, skandinaviska studenter, ingen med israeliskt pass, ty sådana får inte sätta sin fot i de självstyrande palestinska områdena. Deras säkerhet kan inte garanteras, som det heter. Vägen till Hebron var kantad av falsk trygghet, det kunde smälla det visste alla, det kunde komma allt från stenar till missiler flygande. Men idag var området mellan den heligaste av städer och den argaste ett under av stillhet. Och det såg ut att finnas gott om plats för både judar och araber, det var låg exploateringsgrad, som vi brukar säga i tekniska nämnden. Från bussen var det svårt att se problemen alla här talade om. Det var kargt och stenigt. Varför kriga om detta? Efter en liten rundkörning i bosättningen Kiryat Arba så var vi vid sista hållplatsen. Hebron. Patriarkernas och matriarkernas grav låg där framför våra fötter. Abraham, Sara, Isak, Rebecka, där inne i det stora gråa huset låg dom, om man skulle tro myten.
Vår dag i Hebron var upplagd så att vi på förmiddagen fick inmundiga den officiella palestinska versionen av sanningen och efter en hemma hos lunch lämnades över till en guide från bosättningen slash the jewish community of Hebron. Språk och ordval är alltid viktigt i konflikthärdar. Är det the macpelah eller the ibrahimi mosque, är den Judeen, Västbanken eller rent av Palestina? Well, det beror på vem som svarar. Och berättelsen om sanningen kan vara så fastlåst, så entydig och utan varje tillstymmelse till tolkningar. Där stod vi, en grupp främlingar, på förmiddagen tillsagda att dölja eventuella judiska symboler och på eftermiddagen ombedda att inte vira in oss i palestinaschalar. Det kunde bli fel, som det hette. När vi bytte guide från palestinaaktivist till bosättare möttes deras högerhänder i en varm hälsning. Dessa möten. Varför inte passa på att sluta fred när ni nu ändå håller i varandra? Hebron doftar av Mellanöstern, nybakat bröd, kryddor och bilavgaser. Försäljare i souqen ville truga på oss kläder, smycken och väskor. Alltid högljutt. Alltid med ett leende. Män och åter män satt på fiken eller i tutande bilar och det var som det brukar vara i arabvärlden. Och den palestinske guiden berättade och ansattes med frågor. Ja, här gifte man sig tidigt och heterosexuellt, nej det fanns vare sig alkohol eller biografer, ty det är en konservativ stad. Han var visst en smula generad. Det kan man förstå. Om Palestina vill vara ett land bland andra i vår moderna värld så duger det inte att förbjuda kärlek och nöjen. Det kändes som Tel Aviv låg en miljon mil bort.
Och eftermiddagen kom med vandringar genom checkpoints, stillhet och tinninglockar. De judiska bosättningarna eller kvarteren ligger vid sidan om, välbevakade av unga värnpliktiga, instängda, men med en gata som passerväg och genväg. Ordet som kommer till mig är: ghetto. Och berättelsen här handlar om hur judar slängdes ut efter pogromer 1929, hur man tog sig möjlighet att i någon mån komma tillbaka efter 1967, men hur man konsekvent motarbetas av regeringen och resten av världen. Jag köpte en glass i Tel Rumeida och kollade ut från höjden. Allt såg lugnt ut från ovan. Några barn lekte och två killar spelade bordtennis en bit längre bort. Det såg inte ut varken som en helig plats eller som något som behövde vara på nyhetsplats var och varannan dag. Alla stora ord vi hörde kändes onödiga och pompösa.
Tillbaka i Tel Aviv köpte jag shwarma och läsk och satte mig på strandkanten och såg ut över havet medan jag åt. Kvällsbrisen drog in och renade mitt sinne från onödigt slagg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar